— Här bor kungen, — säger någon.
Det var Drottningholms slott; det vackraste minnet från hans barndom, sagböckerna medräknade.
Sakerna äro uppackade i en hvit stuga oppe på en backe, och nu rulla barnen i gräset, rigtigt gröngräs utan maskrosor som på Klara kyrkgård. Det är så högt, så ljust och skogar och fjärdar grönska och blåna i fjerran.
Soplåren är glömd, skolrummet med lukt af svett och urin är förgätet, de svåra kyrkklockorna dåna ej mer, dödgräfvarne äro borta. Men om aftonen ringer det i en liten klockstapel strax bredvid. Han ser med förundran på den lilla beskedliga klockan, som svänger i fria luften och sjunger så lagom hårdt ut öfver park och vikar. Han tänker på de grymma basarne i tornet derhemma, som han bara fått se ett ögonblick som ett mörkt gap, när de slängde ut genom gluggarne.
Om qvällen, när han somnar trött och nytvättad efter alla svettbad, hör han hur tystnaden ringer i öronen och han väntar förgäfves höra klockan slå och tornväktaren tuta.
Och så vaknar han nästa morgon för att stå upp och leka. Han leker dag ut, dag in, en hel vecka. Aldrig går han i vägen mer och det är så fredligt. De små sofva inne och han är ute hela dagen. Fadern syns inte. Men på lördan kommer han ut och så har han halmhatt och är glad, nyper pojkarne i kinden och berömmer dem för att de växt och blifvit bruna. Han slåss aldrig mer, tänker barnet. Men han förstår ej att det kunde bero på något så enkelt som att det var bättre om utrymme härute, och att luften var renare.
Sommaren gick lysande, hänförande som en trollsaga. Under poppelalléer silfverbeslagna lakejer, på sjön himmelsblå drakskepp med rigtiga prinsar och prinsessor, på vägarne gula kalescher, purpurröda landåer och arabiska hästar i fyra spann, som sprungo efter piskor så långa som tömmar.
Och kungens slott med speglande golf och guldmöbler, marmorkakelugnar, taflor. Parken med sina alléer som långa, höga, gröna kyrkor; vattenkonsterna med oförståeliga figurer från sagböckerna, sommarteatern, som förblef en gåta, men begagnades som labyrinth, Götiska tornet, alltid stängdt, alltid hemlighetsfullt, utan annan uppgift än att återge ekot af de talandes röster.
Han promenerades i parken af sin kusin, som han kallade tant. En nyss utvuxen, vacker flicka med fina kläder och parasoll. De komma in i en skog, som är dyster med mörka granar, de vandra ett stycke längre bort, längre; nu höres sorl af röster, musik och slammer af tallrikar och gafflar; de stå framför ett litet slott olikt allt annat. Drakar och ormar slingra sig ner för takåsarne, gubbar med gula, äggrunda ansigten titta ner med svarta, sneda ögon och hårpiskor i nacken, bokstäfver, som han icke kan läsa, och som likna något och ändå äro olika allt annat, krypa utmed taklisten. Men nere i slottet för öppna fönster sitta kungar och kejsare till bords och äta på silfver och dricka viner.
— Der sitter kungen, — säger tanten.