Han blir rädd och ser efter om han trampade i gräset eller är på väg att göra något ondt. Han tycker att den vackra kungen, som bär vackra, välvilliga drag, ser midt igenom honom; och han vill gå bort. Men hvarken Oskar I eller de franska marskalkarne eller ryska generalerna titta på honom, ty de tänka nog nu på freden i Paris, som skall göra slut på orientaliska kriget. Poliserna gå deremot omkring som rytande lejon, och dem har han ett obehagligt minne af. Bara han ser en sådan känner han sig brottslig och tänker på tre riksdaler och sexton skilling banko.
Han har emellertid sett den högsta uppenbarelsen af magten, högre än brödernas, moderns, faderns, vicevärdens, värdens, generalens med plumagerna, polisens.
Det är en annan gång. Återigen med tanten. De passera ett mindre hus vid slottet. På en sandig gård står en man: civil, i panamahatt och sommarkläder. Han har svart skägg och ser stark ut. Rundt omkring honom löper i en lina en svart häst. Mannen rör på en harskramla, smäller med en piska och lossar skott.
— Det är kronprinsen! — säger tant.
Han såg då ut som en vanlig menniska och var klädd som morbror Janne.
En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom med goda ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner ryttaren.
Kronprinsen hade talat till honom!
Han känner sig lyftad och liksom tryggare. Den förfärlige magthafvaren var ju snäll.
En dag får han veta att far och faster äro gamla bekanta med en herre, som bor på stora slottet och går i trekantig hatt och har sabel. Slottet får ett annat, vänligare utseende. Han är liksom bekant med dem deruppe, ty kronprinsen har talat med honom och pappa kallar kamrern du. Numera förstår han att de granna lakejerna stå under honom, i synnerhet när han får veta att köksan promenerar med en sådan om qvällarne.