Han har fått nys om den sociala skalan och upptäckt att han icke står lägst åtminstone.
Innan han vet ordet af är trollsagan slut. Soplåren och råttorna stå der igen, men vicevärdens Kalle begagnar icke mer sin auktoritet, när Johan vill gräfva upp stenläggningen; ty Johan »har talat med kronprinsen,» och herrskapet har »bott på sommarnöje».
Gossen har sett öfverklassens herrlighet i fjerran. Han längtar dit som till ett hemland, men moderns slafblod uppreser sig deremot. Han vördar af instinkt öfverklassen, vördar den för mycket att våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör icke till slafvarne heller. Detta blir en af slitningarne i hans lif.
2.
Dressyren börjar.
Stormen hade gått förbi. Slägtassociationen började upplösa sig. Man kunde gå sjelf. Men öfverbefolkningen, familjens tragiska öde, pågick. Dock, döden gallrade. I huset fans alltid svarta papper från begrafningskarameller klistrade opp på barnkammarväggarne. Modern gick beständigt i kofta, och alla kusiner och tanter hade konsumerats som faddrar, så att numera bokhållare, ångbåtskaptener och restauratriser måste anlitas. Detta oaktadt tycktes välståndet småningom återvända. Som utrymmet började bli trångt flyttade familjen ut på en malm, der man fick sex rum och kök i en malmgård vid Norrtullsgatan. Samtidigt inträder Johan vid sju års ålder i Klara högre lärdomsskola. Det var lång väg att gå fyra gånger om dagen för korta ben, men fadern ville att barnen skulle härdas. Detta var rigtigt och lofvärdt, men så mycken onödig muskelförbrukning borde ha blifvit ersatt med stark föda, men dit sträckte sig icke husets tillgångar, och dessutom kunde icke det öfverdrifna hjernarbetet uppvägas af den ensidiga gångrörelsen med bärandet på en tung bokväska.
Det blef brist på jemvigt i plus och minus och nya slitningar uppstodo som följd.