Om vintermorgonen väckes sjuåringen och bröderna klockan sex vid kolmörker af husan. Han är icke fullsöfd, utan har ännu sömnfebern i kroppen. Far och mor och småsyskon och pigor fortfara att sofva. Han tvättar sig i kallt vatten, dricker en kopp kornkaffe med ett franskt bröd, under det han störtar igenom fjerde deklinationens ändelser i Rabes grammatika; durkar igenom en bit på »Joseph säljes af sina bröder» och rabblar opp andra artikeln med förklaring.
Så stoppas böckerna i väskan och man går. Utanför porten på Norrtullsgatan är det mörkt än. Hvarannan oljelykta vinglar på sina rep för en kall vind och snödrifvorna äro djupa. Ingen dräng har ännu varit ute och skottat. Mindre gräl om hastigheten i marschtempot uppstår mellan bröderna. Endast bagarkärrorna och polisen äro i rörelse. Vid Observatorium äro snödrifvorna mycket höga, hvilket gör att byxor och stöflar bli genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos bagarn och köper frukostbröd, ett franskt bröd, som vanligen uppätes på vägen.
Vid Hötorgsgränden skildes han från bröderna som gingo i ett privat realläroverk. När han slutligen anlände till hörnet af Klara Bergsgränd slog klockan, den fatala klockan i Klara. Han fick vingar under benen, väskan slog honom i ryggen, tinningarne bultade, hjernan hoppade under pulsarnes våldsamma slag. När han kom i kyrkgårdsgrinden såg han att klasserna voro tomma. Det var för sent.
Pligten var för honom som ett gifvet löfte. »Force majeure», tvingande nöd, intet kunde lösa honom. Sjökaptenen har tryckt på connoissementet att han förbinder sig leverera varan oskadd den och den dagen, »om Gud vill». Om Gud ger storm eller snö är han löst. Men gossen hade inga sådana försigtighetsmått för sig vidtagna. Han hade försummat sin pligt och han skulle ha straff: det var allt.
Han gick tunga steg in i klassen. Der var endast kustos, som log emot honom, och hans namn skrefs opp på svarta taflan under rubriken: Sero.
En qvalfull stund gick, och så höras starka nödrop i secunda och rappen af en rotting falla tätt. Det är rektorn, som gör sin razzia eller tar sin motion på de senkommande. Han faller i häftig gråt och darrar i hela kroppen. Ej för smärtan, men för vanäran att läggas opp som ett slagtdjur eller en delinqvent. Då öppnas dörren. Han far opp. Men det är städerskan, som skall putsa lampan.
— God dag, Johan — säger hon. — Har han kommit för sent, som är så ordentlig annars. Hur mår Hanna?
Johan upplyser att Hanna mår väl och att det snöat så mycket på Norrtullsgatan.
— Har ni flyttat till Norrtullsgatan, Gubevare oss.
Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in.