— Nåå, du!
— Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på Norrtullsgatan.
— Tyst, Karin — säger rektorn — och gå!
— Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. Men du kan passa på tiden ändå.
Han vände och gick.
Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin. Det var relationernas magt, som räddade honom från en orättvisa.
Och så skolan och undervisningen! Är det nog skrifvet ännu om latin och rotting! Kanske! Ty han hoppade sjelf på äldre dagar öfver alla de ställen i böcker, som handlade om skolminnen, och han undvek alla böcker, som behandlade det ämnet. Hans svåraste drömmar som vuxen, när han ätit något tungt om aftonen eller haft en ovanligt bekymmersam dag, bestodo i att han återfann sig i Klara skola.
Nu är förhållandet det, att lärjungen får en lika ensidig föreställning om läraren som barnen om föräldrarne. Den första klassläraren, han hade, såg ut som menniskoätaren i sagan Tummeliten. Han slogs jemt och sade att han skulle piska barnen så de skulle krypa på golfvet, han skulle piska dem »som gryn» om de ej kunde sin lexa.
Han var emellertid ej värre än att Johan såsom gymnasist var nere med kamraterna och lemnade ett album, när denne for från Stockholm, och att läraren var mycket omtyckt, ansågs som en riktig hederspascha. Mannen slutade som landtbrukare och hjelte i en östgöta-idyll.
En annan ansågs som ett monster af elakhet. Han tycktes verkligen slåss af böjelse. — Tag fram rottingen, — så började han lektionen, som sedan gick ut på att öfverraska så många som möjligt med icke öfverläst lexa. Denna slutade med att hänga sig efter en skarp tidningsartikel. Men Johan hade då som student träffat honom ett halft år förut i Uggelviksskogen, der han blifvit rörd af den gamle lärarens klagan öfver verldens otacksamhet. Ett år förut hade denne från Australien i julklapp mottagit en låda sten från en forden lärjunge. Kamrater till den grymma läraren talade äfven om honom såsom en välvillig tok, som de brukade drifva med. Så många synpunkter, så många omdömen! Men än i dag kunna icke gamla Klarister sammanträffa utan att utgjuta sin fasa, sitt hat till det obarmhertigaste af allt uppenbaradt i menskohamn, liksom de ock alla erkände att han var en utmärkt lärare.