De visste väl icke bättre, voro väl så uppfostrade, de gamle, och vi som ju hålla på att lära förstå allt, anses också skyldige att förlåta allt.
Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara till för att pina, icke straffa, att hela lifvet låg som en tung, tryckande mara dag och natt, då det icke hjelpte att ha kunnat sina lexor när man gick hemifrån. Lifvet var en straffanstalt för brott, begångna innan man var född, och derför gick barnet med permanent ondt samvete.
Men Johan lärde också något för lifvet.
Klara var en skola för bättre mans barn, ty församlingen var rik. Gossen hade skinnbyxor och smorläderstöflar, som luktade tran och blanksmörja. Man satt derför icke gerna bredvid honom, när man hade sammetsblus.
Han iakttog också att de fattigt klädda fingo mera stryk än de väl klädda, ja de vackra gossarne sluppo alldeles. Om han då läst psykologi och estetik skulle han förstått detta fenomenet, men det förstod han ej då.
Examensdagen lemnade ett skönt, oförgätligt minne. De gamla, svarta rummen voro renskurade; barnen helgdagsklädda; lärarne i frackar och hvita halsdukar; rottingen undanlagd; alla afrättningar suspenderade. Jubel- och klangdag, då man kunde inträda i dessa pinorum utan att darra. Flyttningen inom klassen, som företogs på morgonen, beredde emellertid vissa öfverraskningar, och de nerflyttade anstälde jemförelser och betraktelser, som icke alltid hedrade lärarens omdöme. Och betygen föreföllo temligen summariska, som de nog måste vara. Men lofvet vinkade och allt skulle snart vara glömdt. Vid afslutningen inne i qvinta fingo lärarne tack af erkebiskopen, men lärjungarne fingo klander och förmaningar. Föräldrarnes närvaro, särskildt mödrarnes, gjorde dock de kalla rummen så varma och en ofrivillig suck: hvarför kunde det icke alltid få vara så fredligt som denna dag, steg nog upp hos barnen. Suckarne ha blifvit delvis hörda och ungdomen lär icke numera se i skolan en straffanstalt, om också den icke än har fått se någon tydlig mening i det myckna lyxläsandet.
Han var icke något ljus i skolan, men icke någon odåga. Som han endast på grund af sina tidiga kunskaper genom dispens fått inträde i läroverket, emedan han icke uppnått erforderlig ålder, var han alltid yngst. Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef han qvarhållen ett år i klassen för att mogna. Detta blef ett svårt bakslag i hans utveckling. Hans otåliga lynne led deraf att ett helt år läsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans läslust förslöades och han kände sig förbigången. Hemma var han yngst, i skolan också, men blott till åren, ty förståndet var äldre.
Fadern tycktes ha märkt hans läslusta och syntes vilja lägga an på honom till student. Han hörde hans lexor, ty han hade fått elementarbildning. Men en gång då åttaåringen kom in med en latinsk explikation och bad om hjelp, måste fadern erkänna att han icke kunde latin. Barnet kände öfvertaget, och osannolikt är ej att fadern äfven kände det. Den äldre brodern, som börjat i Klara skola samtidigt med Johan, blef hastigt tagen derifrån, emedan Johan en dag blifvit monitör för den äldre, som stående fick höras i sin lexa af den yngre. Det var oförståndigt af läraren att så arrangera och klokt af fadern att rätta missförhållandet.
Modern var stolt af sonens lärdom och skröt dermed för sina väninnor.
I familjen spökade ofta ordet student. Vid studentmötet i början af femtiotalet var staden öfversvämmad af hvita mössor.