— Tänk när du får hvit mössa! — sade modern.
När studentkonserter hållits, talades derom i flera dagar. Upsalabekanta kommo också stundom ner till Stockholm och talade alltid om studentens glada lif. En barnpiga, som städat i Upsala, kallade Johan studenten.
Midt i skollifvets förfärliga hemlighetsfullhet, der barnet aldrig kunde finna något kausalsammanhang mellan latinska grammatikan och lifvet, uppdök ett nytt hemlighetsfullt moment för en kort tid, att sedan försvinna. Rektorns nioåriga dotter bevistade de franska lektionerna. Hon placerades med afsigt på bortersta bänken att hon ej skulle ses, och att vända sig om på platsen var ett groft brott. Hon fans der emellertid och hon kändes i rummet. Gossens fysiska könslif var ännu icke vaket, men han, som troligen hela klassen, blef kär. Lexorna i ämnet, då hon var närvarande, gingo alltid bra, ambitionen var sporrad, och ingen ville bli pryglad och förödmjukad i hennes närvaro. Hon var säkerligen ful, men hon var fint klädd. Hennes mjuka röst, ibland målbrottspojkarnes, klang igenom, och lärarens, monstrets sträfva anlete log, när han talade till henne. När han ropade upp hennes namn, hvad det lät vackert! Och ett förnamn bland alla dessa familjenamn!
Hans kärlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala vid henne, och skulle aldrig ha vågat. Han fruktade och åtrådde henne. Men om någon kommit och frågat hvad han ville henne, skulle han icke kunnat säga det. Han ville henne ingenting. Kyssa henne? Nej, man kysstes aldrig i hans familj. Ta i henne? Nej! Mycket mindre då ega henne. Ega? Hvad skulle han göra med henne? Han kände att han bar på en hemlighet. Den plågade honom så att han led och hela lifvet mörknade. En dag hemma tog han en knif och sade: jag vill skära halsen af mig. Modern trodde han var sjuk. Det kunde han icke säga. Han var då omkring nio år.
Hade det nu varit lika många flickor som gossar i skolan och under alla lektioner, skulle troligen små oskyldiga vänskapsförbindelser uppstått, elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad och hans origtiga begrepp om qvinnan icke följt honom och de andra kamraterna genom lifvet.
Faderns kontemplativa lynne, skygghet för menskorna efter nederlagen, opinionens på honom hvilande dom öfver hans i början olagliga förbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgård med stor trädgård, vidsträckta egor med kobete, stall, ladugård och orangeri. Han hade alltid älskat landet och jordens odling. En gång förr hade han hyrt en egendom utanför staden, men kunde icke sköta den. Nu skulle han ha trädgård, kanske både för egen skull och barnens, hvilka fingo en uppfostran, som erinrade något om Emiles. Mellan långa plank låg huset isoleradt från grannar. Norrtullsgatan var en trädplanterad aveny, som ännu icke hade stenlagda trottoarer och var föga bebygd. Bönder och mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle in och ut från Hötorget. Likvagnarne som släpade ut till Nya Kyrkogården, slädpartier till Brunnsviken, ungherrar, som åkte till Norrbacka eller Stallmästargården, voro dernäst de mest synliga trafikanterna.
Trädgården som omgaf det lilla envåningshuset var vidsträckt. Långa alléer med minst hundra äppelträn och otaliga bärbuskar korsade hvarandra. Täta bersåer af syrén och jasmin voro placerade här och hvar, och en väldig gammal ek stod ännu qvar i ett hörn. Der var skuggigt, rymligt och lagom förfallet för att vara stämningsfullt. Öster om trädgården höjde sig en grusås, som var bevuxen med lönnar, björkar och rönnar; och öfverst stod ett tempel från förra århundradet. Åsens frånsida var uppgräfven här och der efter en misslyckad grustägt, men erbjöd vackra partier af häggbevuxna dälder och snår af viden och törnen. Från denna sida såg man ej gatan eller huset. Vyen sträckte sig derifrån ut öfver Bellvy, Cedersdalsbergen och Lilljansskogen. Endast få, spridda hus syntes på långt håll, tobakslador och trädgårdar deremot i oändlighet.
Man skulle sålunda bo på sommarnöje hela året om, och det hade barnen ingenting emot. Nu fick han se på nära håll och upptäcka sjelf växtlifvets hemligheter och skönheter, och den första våren var en underbar öfverraskningarnas tid.
När jorden låg nygräfd med sin djupa svärta under äppelträdens hvita och skära soltält, när tulpanerna lyste i sin orientaliska färgprakt, då tyckte han det var högtidligt att gå i trädgården, högtidligare än på examen och i kyrkan, julottan ej undantagen. Men härmed följde ett raskt kroppslif. Gossarne skickades upp med skeppsskrapor att skrapa mossan af träden, de rensade landen och skyfflade gångarna, vattnade och krattade. Ladugården var befolkad med en ko, som fick kalf; höskullen blef en simskola, der det hoppades från bjelkarne, och hästen i stallet reds till brunnen att vattnas.