Lekarne uppe på åsen blefvo vilda; stenblock rullades, trädtoppar äntrades och ströftåg företogos.
Hagaparkens skogar och snår genomsöktes, i ruinerna nedsteg man på unga trän och fångade läderlappar, harsyrans och bergsötans ätbara egenskaper upptäcktes, fågelbon plundrades. Snart uppfans krutet också, sedan pilbågen var aflagd, och hemma i backarne sköts snart kramsfågel. Med allt detta följde snart en viss förvildning. Skolan blef allt vidrigare och stadsgatorna ohyggliga.
Samtidigt började ungdomsböckerna skänka fart åt afciviliseringen. Robinson var epokgörande, och Amerikas upptäckande, Skalpjägaren, med flera, väckte en upprigtig leda för skolböckerna.
Vildheten tilltog så under det långa sommarlofvet, att modern ej mer kunde styra de obändiga pojkarne. De skickades först på försök i simskolan vid Riddarholmen, men halfva dagen gick åt på gatorna. Slutligen tog fadern det beslut att sända de tre äldsta i inackordering på landet, der de skulle vistas sommaren ut.
3.
Borta ifrån hemmet.
Och så står han på fördäck på en ångbåt, långt ute på sjön. Det har varit så mycket att se på under resan att han ej känt någon ledsnad. Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma. De skratta åt honom. Men nu dyker moderns bild upp. Han ser henne allvarlig, mild, leende. Hör hennes sista ord på landgången: var lydig och höflig mot alla menskor, var rädd om dina kläder och glöm ej din aftonbön. Han tänker på hur olydig han varit mot henne och han undrar om hon är sjuk. Hennes bild stiger upp renad, förklarad, och drager honom med längtans aldrig bristande trådar. Denna längtan och ödslighet efter modern följde honom hela hans lif. Hade han kommit för tidigt till verlden, var han ofullgången, hvad höll honom så bunden vid moderstammen?
Det fick han aldrig svar på hvarken i böckerna eller i lifvet, men förhållandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord, aldrig en afslutad individ. Han förblef en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp af ett träd; han blef en klängväxt, som måste söka ett stöd. Han var svag och räddhågad af naturen; han öfvades i alla manliga idrotter, var god gymnast, satt upp på löpande häst, förde alla slags vapen, sköt, simmade, seglade djerft, men endast för att icke vara sämre än de andra. Om ingen såg honom när han badade, kröp han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna.