Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan strand. Det nya skådespelet, den friska vinden, brödernas munterhet kryar upp honom, och så tänker han på att han snart rest aderton mil på sjön, när ångbåten svänger in i Nyköpingsån.

När landgången lagts ut kommer en medelålders man med ljusa polisonger som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser snäll ut och är glad. Det är klockaren i Vidala. På stranden står en trilla med en svart märr före, och strax äro de uppe i staden och stanna på handelsmannens gård, der det också är bondqvarter. Det luktar sill och svagdricka inne på gården, och väntan blir olidlig. Han gråter en skur till. Ändtligen kommer Herr Lindén på en bondvagn förande resesakerna, och efter många handtryckningar och små glas reser man ur staden. Det är afton när man kommer ut genom tullen. Trädesåkrar och gärdesgårdar öppna ett långt, ödsligt perspektiv, och öfver röda byar synes i fjerran ett skogsbryn. Den skogen skall man igenom, och man har tre mil att åka. Solen går ner och man åker genom mörka skogen. Herr Lindén pratar och söker hålla modet uppe. Han talar om lekkamrater, badställen och smultronplockning. Johan somnar. Vaknar vid en gästgifvargård med fulla bönder. Hästarne spännas från och vattnas. Färden går genom mörka skogar. Man får stiga af och gå uppför backarne. Hästarne röka och flåsa, bönderna på bagagevagnen skämta och supa, klockaren pratar med dem och säger roligheter. Och så åker man igen och sofver. Åker vaken, stiger af och rastar. Mera skogar, som det förr varit röfvare i, svarta granskogar under stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles bortkommen och nalkas det okända med bäfvan.

Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför ett rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka. Återigen en kyrka. En gumma, som han tyckte, lång och mager, kommer ut och tar emot barnen, som hon leder in i ett rum på nedra botten, der ett bord står dukadt. Hon har en skarp röst, som icke låter vänlig, och Johan är rädd. Man äter i mörkret, men maten smakar ej, ty den är ovanlig, och man är trött med gråten i halsen. Så föres man opp på en vindskammare, fortfarande i mörkret. Intet ljus tändes. Der är trångt; sängar, bäddar på stolar och på golfvet, och luktar förfärligt. Sängtäcken röra sig och ett hufvud sticker opp. Så ett till. Det fnissar och hviskar, men de nykomna kunna ej se några ansigten. Äldsta bror får egen säng, men Johan och äldre bror skola ligga skaffötters. Det var nytt. Nå, de krypa ner och börja dra på täcket. Stora bror sträcker ut sig ogeneradt, men Johan protesterar mot öfvergreppet. De sparkas och Johan blir slagen. Han gråter genast. Äldsta bror sofver redan.

Nu hörs en röst från en vrå djupt nere vid golfvet.

— Ligg stilla, pojkdjeflar, och slåss inte.

— Hvad säger du för slag? — svarar bror, som är en djerf pojke.

Basrösten svarar:

— Hvad jag säger? Jag säger att han inte ska vara kitslig mot den lilla!

— Angår det dig, det?

— Ja det angår mig. Kom hit han, ska jag klå honom.