— Klå? Du?
Bror stiger upp i skjortan. Basen möter på golfvet. Det är en liten fyrkantig pjes med breda axlar, det är allt hvad man kan se. Många åskådare sitta upp i sängarne.
De slåss och stora bror får smörj.
— Nej slå honom inte; slå honom inte.
Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se någon af sitt blod få stryk eller lida, utan att känna det i sina nerver. Åter hans osjelfständighet, de olösliga blodsbanden, nafvelsträngen, som aldrig kunde klippas, men endast gnagas af.
Så blir det tyst och så faller sömnen på, den medvetslösa, som lär likna döden och som derför lockat så många till förtidig hvila.
Nu börjar ett nytt litet lif för sig. Uppfostran utan föräldrar, ty barnet är ute i verlden bland främmande menskor. Han är rädd och undviker omsorgsfullt alla anmärkningar. Angriper ingen, men försvarar sig mot öfversittare. Emellertid är man tillräckligt många för att kunna få jemvigt, och rättvisa skipas af den bredaxlade, som är puckel, men kanske derför alltid går med den svagare, när han anfalles orättvist.
Det läses om förmiddagarne, badas före middan och arbetas om eftermiddagarne. Det rensas i trädgården, bäres vatten från källan, ryktas i stallet. Det är fars önskan att barnen skola arbeta med kroppen fastän de betala vanlig inackordering.
Men Johans lydnad och pligtkänsla för egen del räcker ej att göra honom lifvet drägligt. Bröderna utsätta sig för anmärkningar, och dem lider han lika mycket af. Han känner sig solidarisk och blir aldrig mer än en tredjedels menska den sommaren. Straff, andra än att sitta inne, förekomma ej, men anmärkningar äro nog för att oroa honom. Arbetet gör honom stark till kroppen, men nerverna äro lika känsliga för intryck. Ibland sörjer han modern, ibland är han ystert glad och anför lekarne, helst de våldsamma. Att bända loss stenar i kalkstensbrottet och tända eldar på dess botten, åka på brädlappar utför branta berg. Rädd och oförvägen, uppsluppen och grubblande, ingen jemvigt.
Kyrkan står på andra sidan vägen och kastar en skugga öfver sommartaflan med detta becksvarta tak, denna likhvita vägg. Grafkorsen sticka upp öfver kyrkmuren och ingå slutligen i hans dagliga fönsterutsigt. Kyrkan slår icke hela dygnet som Klara, men om aftonen klockan sex få gossarne gå ut och klämta med linan, som hänger ner från tornet. Det var ett stort ögonblick när hans tur kom att klämta första gången. Han var nästan en kyrkans embetsman och när han räknade tre gånger de tre slagen trodde han att Gud, pastorn och socken skulle taga skada, om han klämtade ett slag för mycket.