På söndagen fingo de stora pojkarne gå upp och ringa klockorna. Då stod Johan i den mörka trätrappan och beundrade. Fram på sommaren kom en kungörelse med svarta kanter. När den lästes upp i kyrkan blef det stor rörelse. Kung Oskar var död. Det talades mycket godt om honom, om också ingen direkt gick och sörjde honom. Men nu ringdes det hvarje dag mellan tolf och ett.
Kyrkklockorna tycktes förfölja honom.
På kyrkogården lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en intim. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. När klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna, och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång, och ungdomen bröt in i kör. Det gjorde alltid stor effekt på församlingen.
Emellertid, genom att se de heliga tingen på nära håll och genom att handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjär med dessa höga saker, och respekten minskades. Sålunda blef nattvarden icke vidare upplyftande när han på lördagsqvällen ätit af det heliga brödet i klockarens kök, der det bakades och stämplades ut med en stamp, på hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne åto det och kallade det munlack. Efter nattvardsgångens slut blef han en gång bjuden på vin inne i sakristian tillsammans med kyrkvärdarne.
Dessoaktadt började nu, sedan han lösryckts från modern och han kände sig omgifven af okända, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig till något skydd att vakna. Han bad sina aftonböner med temlig andakt; om morgnarne, när solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke detta behof.
En dag när kyrkan vädrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till ytterligare bragder, rännde opp på predikstolen, vände timglaset och predikade ur bibeln. Detta upptåg gjorde stor lycka. Derpå gick han ner och sprang genom hela kyrkan på de öfversta bänkkanterna utan att röra vid golfvet. Framkommen till första bänken vid altaret, grefvens bänk, trampar han för hårdt på psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak störtar ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna störta ut ur kyrkan. Han stod der ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat störta till modern, bekänna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der icke. Han kommer ihåg Gud. Faller på knä vid altaret och läser hela Fader vår. Stark och lugn, såsom om han fått en tanke ofvanifrån, stiger han upp från golfvet, undersöker bänken, ser att tapparne ej äro afbrutna; tar listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon, som han förvandlar till hammare, och med några väl rigtade slag är pulpeten lagad. Han pröfvar sitt verk; det håller. Och han går, jemförelsevis lugn, ut ur kyrkan. — Så enkelt, tyckte han nu. Och han skämdes öfver att ha läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han kände dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas själ, fans en kraft, som, i nödens stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska stor förmåga att reda sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom framgick deraf, att han icke föll ner och tackade honom för hjelpen, och denna sväfvande förnimmelse af blygsel uppstod troligen deraf, att han insåg det han gått öfver ån efter vatten.
Men detta var blott ett öfvergående moment af sjelfkänsla. Han förblir ojemn och numera äfven nyckfull. Nyck, kapris, eller »diables noirs», som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen. Offret är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär att tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet. Det är en själssjukdom, en viljans sjuklighet, och äldre psykologer vågade en förklaring medelst framhållande af tvåheten i hjernan, hvars två hemisferer kunna under vissa förhållanden operera sjelfständigt hvar för sig, och i strid mot hvarandra. Men den förklaringen är förkastad. Personlighetens dubbelhet ha många observerat, och Goethe har behandlat ämnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke »veta hvad de vilja», sluta med gråt, nervspänningens upplösning. De »tigga stryk», säger man också, och eget är att se huru en lätt aga vid sådana tillfällen liksom sätter nerverna i jemvigt och tyckes nästan välkommet af barnet, som genast lugnar af, är försonlig och icke alls bitter öfver det straff det efter sin mening måste anse sig ha lidit orättvist. Det tiggde verkligen stryk såsom medicin. Men det fins ett annat sätt att utdriva de svarta andarne. Man tar barnet i sina armar, så att det känner en vänlig menniskas magnetism, och det lugnar af. Det sättet är bättre än alla andra.
Gossen hade sådana anfall. När ett nöje vinkade, en utflygt med bärplockning till exempel, bad han få stanna hemma. Han visste att han skulle få dödande tråkigt hemma. Han ville så gerna fara med, men han ville framför allt stanna hemma. En annan vilja, starkare än hans, befalde honom stanna hemma. Ju mer man räsonnerade med honom, dess fastare blef motståndet. Men kom då någon helt frankt och tog honom skämtsamt i kragen och kastade upp honom på höskaket, då lydde han och var glad att han så blef befriad från den oförklarliga viljan. Han lydde i allmänhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla. Han var född för mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin ungdom och som upp-passerska varit höflig mot alla.
En söndag voro de i prestgården. Der var flickor. Han tyckte om dem, men var rädd för dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron. Någon hade föreslagit att man skulle slå tillsammans bären och sedan äta dem med sked till socker, när man kom hem. Johan plockade flitigt och höll öfverenskommelsen, åt ej ett bär utan aflemnade sin tribut ärligt. Men han såg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bären af prestens dotter, och barnskaran tränger sig fram kring flickan att få hvar och en sitt skedblad. Johan håller sig längst bakom. Blir glömd och blir utan bär.
Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista, den sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och kallt resa sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik på hela sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt icke ett bär ute på svedjan, och så — pang! der kom felslutet — derför att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att vara förbigången.