Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård invid Mariefred. Der voro många inackorderingar, alla af så kallad oäkta börd. Som klockaren icke hade några större kunskaper räckte ej hans vetande till att höra Johans lexor. Vid första försöket i geometri fann läraren att Johan var så skicklig att han bäst studerade sjelf. Nu var han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargården låg invid herrgårdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri från arbete, fri från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten nalkades.
Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit den vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed sammanhängande fenomen fördolda. Dåliga böcker, spekulanter i medicinböcker, och pietister, som till hvad pris som helst velat göra propaganda, räddhågade och okunniga föräldrar, hafva alla, och många i god afsigt, gjort allt för att skrämma unga syndare från odygdens väg. Senare och upplystare undersökningar af kunniga läkare hafva åter tagit till uppgift att utröna fenomenets orsaker och förnuftiga botemedel, samt framför allt borttaga barnets uppdrifna fruktan för följderna, emedan det visat sig att skrämseln och de uppjagade samvetsqvalen just varit orsaken till de jämförelsevis få fall af vansinne och sjelfmord man har antecknat. Vidare har man upptäckt, att det icke var odygden sjelf, utan den otillfredsstälda driften, som framkallat sjukdomsfenomenen, och en ny fransk läkare har gått så långt, att han till och med anser handlingen vara ett icke skadligt underhjelpande af naturen. Detta må han stå för. Faktiskt är emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behäftade med ovanan. Men felslutet ligger i att man förvexlar orsak och verkan.
Sinnessjuka instängas; hvad skola de taga sig till?
Hos sinnessjuka har med själslifvets slocknande det vegetativa och animala lifvet tagit öfverhand, och derför bryter driften ut, ohejdadt sökande sin tillfredsställelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje sinnessjuk utforskas om han förr burit hand på sin kropp. Alla sinnessjuka ha det, men derför är icke detta orsaken till sjukdomen, ty nu är det uppdagadt, att många menniskor hafva någon gång burit hand på sin kropp. Men detta hålles hemligt, och derför gå en hop unga syndare och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro att de stränga lärarne, som sedan skrämma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu kan å andra sidan icke nekas att öfverdrift i detta fall kan följas af sjukdomar, men då är det öfverdriften, som vållat det; och den fortsatta vanan, som gjorde att det naturliga sättet icke kom till sin rätt, vållade olägenheter just derigenom. Att ovilja mot könet skulle bli en följd är ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fäder. Eget är också att fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder.
Hur gick det nu till? På vanligaste sättet. En äldre kamrat föregick vid badning med exemplet och de yngre följde. Någon känsla af skam eller synd märktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det[1]. Hela saken tycktes knappast ha sammanhang med det högre könslifvet, ty kär i en flicka hade gossen varit vid åtta års ålder, då driften ännu sof fullständigt.
Samtidigt fick han äfven kunskap om att skolbarnen i byn plägade umgänge i skogen, när de gingo från skolan. Dessa barn voro åtta à nio år, och föräldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta förhållande eller missförhållande lär vara regel på landsbygden och borde tagas i betraktande då man skrifver så tvärsäkert om lasten och uppmaningar till lasten.
Någon vändpunkt i gossens själslif bildade icke denna tilldragelse, ty grubblare var han född, och till ensling gjorde honom hans nya tankar. För öfrigt lade han snart bort odygden när han fick en skrämbok i handen, men då inträdde i dess ställe en kamp mot begären, dem han ej mägtade besegra, emedan de öfverföllo honom i form af gyckelbilder under drömmen, der hans kraft var slut, och sömnen fick han ej njuta lugn förr än han vid aderton års ålder öppnade umgänge med andra könet.
Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring, hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet, utan några begär, utan något hopp. Tycket liknade snarare en stilla sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der funnits umgänge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet åtrådde, utom att få ge något stort offer, helst en dränkning i fjärden, men ändå i hennes åsyn, ett dunkelt förnimmande af egen otillräcklighet som en half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats med den andra, »bättre» hälften.
Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. Det var tråkigt bara.
Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, emedan den lösryckte honom från hemmet. Ingen af bröderna var med. Han hade sålunda icke vidare någon förmedlande blodslänk med modern. Detta gjorde honom mera afslutad, och kallhärdade nerverna, dock icke genast, ty vid tillfällen af ledsnad grep honom hemlängtan med hårda klor. Modern steg då upp i den vanliga förklarade dagern af skydd och huld, värmekällan, den vårdande handen.