På hösten, i början af augusti, kom bref med underrättelse att den äldre brodern Gustaf skulle resa till Paris för att i en pension fullborda sina studier för affärslifvet och lära sig språket, men dessförinnan skulle han tillbringa en månad på landet och der aflösa brodern. Tanken på den stundande skilsmessan, glorian från den stora, lysande staden, minnet af många glada bragder, längtan efter hemmet, glädjen att få återse en af blodet, allt förenade sig nu att sätta Johans känslor och fantasi i rörelse. Under den vecka han väntade brodern diktade han om honom till en vän, en öfverlägsen man, som han såg upp till. Och Gustaf var honom öfverlägsen som menniska. Han var en modig, frank yngling, två år äldre än Johan, med mörka, starka drag; grubblade icke, hade ett handlingslystet temperament; var klok; kunde tiga när det behöfdes och hugga till när så erfordrades. Förstod ekonomi och sparde. Han var för klok, tyckte den drömmande Johan. Lexorna kunde han ej, ty han ringaktade dem, men han förstod lifvets konst: föll undan när så behöfdes, skred in när så skulle vara och var aldrig ledsen.
Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie än sin svaga lera knåda upp en bild, deri han kunde lägga in sina vackra önskningar, och nu öfvade han sin konst i åtta dagar. Han gick och förberedde broderns ankomst genom att fördelaktigt utmåla honom för alla sina vänner, rekommendera honom hos läraren, utse lekställen med små öfverraskningar, arrangera en trampolin vid badstället, och så vidare.
Dagen före ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och blåbär, som han skulle fägna gästen med. Derpå dukade han ett bord med hvita pappersark. På dem lade han ut bären, ett gult och ett blått, och midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med blommor.
Brodern kom; kastade en hastig blick på anordningen, åt, men observerade icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var pjåskigt. I familjen ansågs nemligen allt utbrott af känsla vara pjåsk.
Derpå badade man. När Gustaf tagit af skjortan låg han nästa ögonblick i vattnet och tog genast en sträcksimning ut till moringen. Johan beundrade, skulle gerna ha följt, men denna gång tyckte han det var roligare att vara sämre och låta brodern behålla glansen. Det var den första pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade Gustaf en fet skinkbit på tallriken. Det hade ingen vågat förr. Han vågade allt. När man på aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på att klämta. Han klämtade minst tio slag. Johan fasade såsom om socknens öden hade varit utsatta för fara och ömsom skrattade och ömsom bad att han skulle hålla opp.
— Äh, hvad fan gör det, — sa Gustaf.
Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en femtonåring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnåriga, och vännen öfvergaf Johan, som var för liten. Men Johan kände ingen bitterhet, fastän de två stora drefvo med honom och företogo sig ensamma utflygter med bössa. Han ville ge bara; och han skulle ha gifvit sin älskarinna om han egt någon. Ja, han gaf också anvisning på inspektorens dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men i stället att sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid henne, i all oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan sett i sitt lif utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han förstorade sig, hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig som om han sjelf tilltalat flickan. Han gaf idéer till exkursioner, upptåg, roddturer, och brodern satte dem i verket. Han upptäckte fågelbon och brodern äntrade trädet och plundrade dem.
Men detta räckte endast en vecka. Sista dagen, när afresan skulle ske, sade Johan åt Gustaf:
— Vi ska köpa mamma en vacker blombukett.
— Ja vars.