Och så gingo de till trädgårdsmästaren på herrgården. Gustaf bestälde, men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och åt bär i trädgården helt öppet. Johan vågade icke röra något.
— Ät du, — sa brodern.
Nej, han kunde icke. När buketten var färdig tog Johan upp och betalade den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrån sig. Så skildes de.
Vid hemkomsten öfverlemnade Johan buketten från Gustaf.
Modern blef rörd. Vid qvällsbordet väckte blommorna faderns uppmärksamhet.
— Dem har Gustaf skickat mig, — sade modern. — Han är alltid bra snäll, — och Johan fick en sorgsen blick, ty han var så hård. Faderns öga glimmade till under glasögonen.
Johan kände ingen bitterhet. Ynglingens svärmiska offerlusta hade slagit ut, kampen mot orättvisor hade gjort honom till sjelfplågare, och han teg. Han teg äfven, när fadern skickade Gustaf en handkassa, och i ovanligt rörda ordalag förklarade huru djupt han känt detta fina drag af hans goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den historien, äfven när han hade fått anledningar att känna bitterhet, och han talade slutligen först, öfvermannad, fallen och trampad i arenans smutsiga sand med en grof fot på bröstet och utan att se en hand lyftas för att vifta: nåd. Det var då icke hämd, bara den döendes sjelfförsvar!
