Privatläroverket hade uppstått såsom en opposition mot de offentliga läroverkens skräckregering. Som dess tillvaro berodde på lärjungarnes bevågenhet hade man beviljat stora friheter och infört en ytterst human anda. Kroppsstraff voro förbjudna, och lärjungarne voro vana, att få yttra sig, interpellera, försvara sig mot anklagelser, med ett ord, de behandlades som tänkande varelser. Här kände Johan först att han hade menskliga rättigheter. Om läraren misstagit sig i en faktisk uppgift, var det icke lönt att bara gå på och hålla på sin auktoritet; han korrigerades och lynchades okroppsligen af klassen, som öfverbevisade honom om hans misstag. Rationella metoder voro äfven införda i undervisningen. Litet lexor. Kursiva explikationer i språken gåfvo lärjungarne ett begrepp om meningen med den undervisningen, nemligen att kunna öfversätta. Dertill hade man anstälda infödingar för de lefvande språken, så att örat vande sig vid en riktig accent och något begrepp om språkets talande inhemtades.
Hit hade nu en mängd ungdom flytt från statens läroverk, och Johan träffade här många gamla kamrater från Klara. Men han återfann äfven lärare från både Klara och Jakob. Dessa gjorde en helt annan uppsyn här och antogo ett annat sätt. Han förstod nu att de varit i samma fördömelse som deras offer, ty de hade haft rektor och skolråd öfver sig. Ändtligen tycktes då trycket uppifrån börja minskas, hans vilja och tankar få frihet, och han förnam en känsla af lycka och välbefinnande. I hemmet berömde han skolan, tackade föräldrarne för befrielsen och förklarade att han aldrig hade så roligt som i skolan. Han glömde gamla orättvisor, blef mera mjuk i sitt väsen och mera frimodig. Modern började beundra hans lärdom. Han läste fem språk utom modersmålet och hade bara ett år qvar till gymnasiiafdelningen. Äldsta bror var nu ute i verlden på ett kontor, den andra brodern var i Paris. Johan liksom flyttades upp i en högre ålderklass i hemmet och stiftade personlig bekantskap med modern. Han talade om för henne ur böckerna om naturen och historien, och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon nu behöfde höja sig eller verkligen fruktade verldens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som kunde göra menskan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen det der talet, men modern förstod att rigta det till honom personligen. Han skulle akta sig för andligt högmod och alltid förblifva enfaldig. Gossen förstod icke ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke bibelns. Det var något osundt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Hvarför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jemförelse med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modern hemtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som hvarken presten i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus var en påhittad ginväg. Kom dertill att han bland skolkamrater numera hade grefvar och baroner, och när namn på -hjelm eller -svärd började höras i hans skolhistorier, fick han varningar för högfärd.
Var han högfärdig? Troligen! I skolan sökte han aldrig de förnäma. Han såg på dem hellre än på de borgerliga, ty de tilltalade hans skönhetssinne genom sina vackra kläder, fina ansigten, lysande briljantnålar. Han kände att de voro annan ras, egde en ställning, dit han aldrig kunde komma, dit han ej sträfvade, ty han vågade icke fordra af lifvet. Men när en dag en baron anmodade honom om hjelp i en lexa, kände han sig åtminstone vara lika god som denne eller öfver honom i ett fall. Han hade dermed upptäckt att det fans något som kunde sätta honom i jembredd med de högsta i samhället, och hvilket han kunde förskaffa sig: det var kunskaper.
Det rådde vid detta läroverk just genom dess liberala anda en demokrati, som han icke märkt i Klara; grefvar och baroner, de flesta lata, hade icke något försteg för de andra. Rektor, sjelf en bondpojke från Småland, var alldeles renons på vördnad för börd, lika litet som han hyste någon fördom mot de adlige eller särskildt ville stuka dem. Han duade alla, stora och små, var lika förtrolig mot alla, studerade hvar individ, kallade dem i förnamn och var intresserad för ungdomen.
Genom dagligt umgänge mellan borgarbarn och adelsbarn afnöttes respekten. Krypare funnos endast högre upp på gymnasiiafdelningen, der vuxna adelssöner kommo upp i ridspö och sporrar, under det att en gardist höll handhästen utanför porten. Dessa ynglingar söktes af de kloka, som redan inblickat i lifvets konst, men längre än till kaféet eller ungkarlsrummet gick icke vägen.
Om höstarne återkommo en del af de förnäma ynglingarne från expeditioner som extra sjökadetter. De uppträdde då i klassen i uniform med stickert. De beundrades mycket, afundades af många, men Johans slafblod var aldrig förmätet i den vägen: han erkände privilegiet, drömde sig aldrig dit, hade en känsla af att der skulle han bli mera förödmjukad än här, och derför ville han ej dit. Men att komma i nivå med dem på andra vägar, genom meriter, arbete, det drömde han djerft om. Och när samtidigt på våren utexaminerade studenter kommo upp i klassen att ta afsked af lärarne, då han såg deras hvita mössa, deras lediga sätt, deras franka miner, då längtade han sig i deras ställning, ty han märkte huru äfven sjökadetterna tittade med beundran på den hvita mössan.
I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till Norrtullsgatan. Der var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar voro skolkamrater. Trädgården hade fadern icke mera, och Johan sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings lif. Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om söndagarne, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd frestade honom synnerligen.
Då och då kommo bref från bror i Paris. De lästes högt och med stor andakt. De lästes för slägtingar och bekanta, och det var familjens triumf. Till julen anlände fotografiporträtt af brodern i fransysk collégien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar uniform och talade franska. Han visade porträttet i skolan och vann socialt anseende. Sjökadetterna grinade emot och sade att det icke var någon riktig uniform, för det fans ingen stickert. Men det fans kepi och blanka knappar och något guld på kragen.