I hemmet visades stereoskopbilder från Paris, och man lefde numera i Paris. Tuilerierna och triumfbågen voro bekanta som slottet och Gustaf Adolfs staty. Det syntes som om talesättet, att fadern lefver i sina barn, verkligen egde något skäl för sig.
Lifvet låg nu ljust för ynglingen; pressen hade minskats, han andades lättare och skulle troligen gått en lätt banad väg genom lifvet, om icke omständigheterna länkat sig så att han fick back i seglen.
Modern hade länge varit svag efter sina tolf barnsängar. Nu måste hon intaga sängen och gick endast då och då uppe. Hennes lynne blef häftigare, och vid motsägelser stego röda flammor upp på kinden. Vid sista julen hade hon råkat i en våldsam dispyt med sin bror om läsarprester. Denne hade vid julbordet framhållit Fredmans epistlars djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet långt öfver läsarpresternas predikningar. Det tog eld i modern och hon föll i hysteri. Detta var blott ett symptom.
Nu började hon, medan hon ännu var uppe, att rusta barnens linne och kläder och städa lådor. Hon talade ofta med Johan om religion och andra höga frågor. En dag visade hon honom några guldringar.
— Dem skall ni få när mamma dör, — sade hon.
— Hvilken är min? — frågade Johan, utan att fästa sig vid tanken på döden. Hon visade en flätad flickring med ett hjerta på. Den gjorde ett starkt intryck på gossen, som aldrig egt någon sak af guld, och han tänkte ofta på den ringen.
I huset kom en mamsell för barnen. Hon var ung, såg bra ut, talade litet och hade ibland ett kritiskt leende. Hon hade varit hos en grefve på Stora Trädgårdsgatan och tyckte troligen hon hade kommit ner i ett tarfligt hus. Hon skulle öfvervaka barnen och pigorna, men med dessa umgicks hon nästan förtroligt. Det var nu tre pigor, en husmamsell, en dräng och en dalkulla i huset. Pigorna hade fästmän och det lefdes lustigt i det stora köket, som sken ståtligt med sin koppar och tenn. Der åts och dracks, och gossarne blefvo bjudna med. De kallades för herre af fästmännen och man drack deras skål. Husdrängen var dock aldrig med: han tyckte det var »svinaktigt» att lefva så, för att frun var sjuk. Huset föreföll stadt i upplösning, och fadern stod svåra duster med tjenarne sedan modern låg till sängs. Men modern blef pigornas vän i döden. Hon gaf dem rätt af instinkt. Och de missbrukade hennes partiskhet. Det var strängt förbjudet att utsätta den sjuka för sinnesrörelser, men tjenarne intrigerade mot hvarandra och säkerligen mot patronen också. En dag hade Johan smält bly i en silfversked. Köksan sqvallrade för modern; denna blef häftig och sade till fadern. Men fadern blef bara retad på angifverskan. Han gick till Johan och sade hyggligt, såsom om han behöfde beklaga sig:
— Du skall inte smälta bly i silfverskedar. Jag bryr mig inte om skeden, den kan lagas, men den satans Fredrika har gjort mamma ledsen. Visa inte pigorna sånt der, om du gör något dumt, utan säg åt mig, ska vi ställa det till rätta!
De voro vänner fadern och han, för första gången, och han älskade fadern nu, när han steg ner till honom.
En natt väckes han i sömnen af faderns röst. Han spritter upp. Det är mörkt i rummet. I mörkret hör han rösten, som djup och darrande säger: vill gossarna komma in till mammas dödsbädd! Nu slog det ner som ett åskslag öfver honom. Han frös så att lemmarne smälde mot hvarandra, medan han drog på kläderna, hufvudsvålen isades, ögonen stodo vidöppna och runno, så att ljuslågan syntes som en röd bläddra.