Alla barnen utom Johan spelade ett instrument. Johan hörde skalor och öfningar på piano, viol och violoncell, så han blef led af alltsammans och musiken blef hvad kyrkklockorna varit förut. Han ville kunna spela, men han ville icke gå igenom skalorna. Han tog i smyg notor och spelade genast stycken. Det blef dåligt, men han hade nöje af det. I ersättning företog han sig hålla reda på kompositör och opus till allt hvad syskonen spelade, så att han var öfver dem i kunskap om musiklitteraturen. En gång söktes en notskrifvare till att kopiera Trollflöjten, arrangerad för violqvartett. Johan erbjöd sig.
— Kan du skrifva notor, du? — frågades han.
— Jag ska försöka, — sade han.
Han öfvade sig ett par dagar och så skref han ut alla fyra stämmorna. Det var ett långt, tråkigt arbete, och han höll på att tröttna, men så fick han det färdigt till slut. Det var slarfvigt här och der, men det kunde begagnas.
Han hade ingen ro förrän han fått lära sig alla Stockholmsflorans växter. När han kände dem, kastade han ämnet. Någon botanisk exkursion roade honom ej mer; vandringar i naturen erbjödo intet nytt. Han kunde ej träffa en okänd växt. De få mineralierna hade han reda på. Insekterna egde han i sin samling. Och foglarne kände han på låten, på fjädrarne och till och med på äggen. Allt det der var bara yttre företeelser, namn på saker, som snart förlorade sitt intresse. Han ville se inuti. Han brukade beskyllas för förstörelseanda, ty han plockade sönder allt, leksaker, ur, allt som kom under hans hand. Han kom af en händelse på en Tham'isk föreläsning i vetenskapsakademien, och fick öfvervara en seance i kemi och fysik. De ovanliga instrumenten och redskaperna fängslade honom. Professorn var en trollkarl, men en som talade om hur underverket gick till. Det var nytt, och han ville sjelf intränga i det fördolda.
Han talade om för fadern sin nya böjelse, och denne, som i yngre år sysslat med galvanoplastik, lemnade honom böcker ur bokskåpet. Focks Fysik, Girardins Kemi, Figuiers Upptäckter och uppfinningar samt Nyblæi Kemiska Teknologi. På vinden fans dessutom ett galvaniskt batteri med sex element af gamla Daniellska koppar- och zinksystemet. Detta fick han om händer redan som tolfåring och handterade svafvelsyra så att handdukar, serveter och gångkläder förstördes. Sedan han galvaniserat alla föremål han funnit lämpliga lade han ner den rörelsen. Nu på sommaren i ensamheten tog han upp kemien med raseri. Men han ville ej göra de experiment, som stodo i läroboken; han ville göra upptäckter. Alla medel fattades honom, pengar, apparater, men intet fick hindra. Hans lynne var nu sådant och blef än mer sådant efter moderns död, då han var sin egen herre, att hans vilja skulle fram trots allt och genast. Spelade han schack, gjorde han upp sin anfallsplan på motståndarens kung; gick på hänsynslöst utan att se på sitt försvar, öfverrumplade ibland motståndaren genom sin hänsynslöshet, men förlorade oftast partiet.
— Hade jag fått dra ett drag till, hade du varit matt i stället, — sade han.
— Ja, men det fick du inte, derför blef du matt.
Skulle han in i en byrålåda, och nyckeln ej var till hands, tog han eldgaffeln och bröt upp låset, så att skrufvar och låsskylt röcks loss.
— Hvarför har du brutit sönder låset? — frågade man.