— Derför att jag skulle in i byrån!
Det fans dock en viss ihärdighet i allt detta gå-på. Men endast så länge raseriet varade. Han skulle göra sig en elektricitetsmaskin. Ute i vinden hittade han en spinnrock. Från den bröt han bort det som han icke behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han hittade ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu skulle den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han och bröt ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn; detta tog många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål i en glasruta. Han gjorde sig en drillborr. För att få bågen bröt han sönder ett paraply för att komma åt ett hvalfiskben och tog en violsträng till lina. Sedan repade han i glaset med qvartsen, fuktade med terpentin och drillade. Men han märkte ingen framfart. Då, när han märkte sig så nära målet, förlorade han tålamodet och besinningen. Han skulle forcera hål med ett sprängkol. Rutan sprack. Då kastade han sig på sin säng, magtlös, utmattad, hopplös. I harmen blandade sig också en förnimmelse af fattigdom. Hade han bara haft pengar! Han kunde gå utanför Spolanders magasin på Vesterlånggatan och se på de kemiska apparater der funnos. Han undrade hvad de kostade, men vågade aldrig gå in och fråga. Hvad tjenade det till? Han fick aldrig några pengar af fadern.
Sedan han hemtat sig från motgången skulle han göra det ingen gjort förr och ingen kan göra: ett perpetuum mobile. Fadern hade omtalat, att ett stort pris var för länge sedan utsatt för uppfinnaren af det omöjliga. Det var något som lockade honom. Han kombinerade ett vattenfall, som drog en pump, med en Heronskälla. Fallet skulle sätta pumpen i gång, pumpen skulle åter draga upp vattnet och Heronskällan hjelpa till. Han måste nu ut i vindskontoret och göra razzia. Sedan han brutit sönder alla möjliga ting för att samla material, började arbetet. En kaffekokare fick släppa till ett rör, en sodavattensmaskin gaf reservoarer, dragkistan gaf beslag, byrån träd, en fågelbur lemnade jerntråd, en ampel blef en af bassängerna, och så vidare. Dagen var inne då afprofningen skulle ske. Då kommer husmamsellen och frågar, om han vill gå med syskonen till mammas graf. — Nej, han hade inte tid. — Om nu det onda samvetet slog honom och störde hans arbete, eller han var nervös ändå, nog af: försöket misslyckades. Då tog han, utan att vilja afhjelpa felet, hela den konstiga apparaten och slog den i kakelugnsstenarne. Der låg verket, som kostat så många nyttiga saker lifvet, och långa tider efter upptäcktes spåren af hans vilda framfärd i vindskontoret. Han fick snubbor, men det bet inte numer.
För att skaffa sig revanche i huset, der han ådragit sig hån för sina misslyckade experiment, anstälde han några knallgasexplosioner samt tillverkade en Leydnerflaska. Kattskinnet drog han af en död, svart katt han hittat i Observatoriibacken, och hvilken han bar hem i sin näsduk. En natt när äldsta bror och han kommo hem från en konsert, funnos inga tändstickor, och de ville ej väcka huset. Johan letade fram svafvelsyra och zink, framstälde vätgas vid gatlyktans sken, slog eld med elektroforen och tände lampan. Dermed var hans rykte som »kemist» stadgadt. Han framstälde äfven Jönköpings tändstickor efter recept ur Teknologien. Hvarför han mycket förvånades öfver det långt senare beviljade Jönköpingspatentet på stickor, hvilka för öfrigt förefunnits i handeln såsom Björneborgs vaxstickor. Och så lade han ner kemien på en tid.
Faderns bokskåp inneslöt en liten boksamling, som numera stod till Johans förfogande. Der fans, utom de ofvan omnämda kemiska och fysiska arbetena: trädgårdsböcker, en illustrerad naturalhistoria, Meijers Universum, Handbok för mödrar med Förlossningskonst, en tysk anatomi med figurer, Napoleons historia på tyska med stålstick, Wallins, Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Œneis, Don Quixote, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche Klassiker m. m.
Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa och tråkiga, i synnerhet derför att de saknade illustrationer. Men när nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Der kände han sig sväfvande i luften och visste icke hvar han var hemma. Han förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer's Skildringar ur hvardagslifvet. Det slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och han stälde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var berättelser och äfventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men vigtigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna menskor. Han förstod hvad de talade och han märkte att han icke var barn. Dessa fullvuxna voro ju hans jemlikar. Han hade ju varit olyckligt kär, lidit, kämpat, men var qvarhållen i barndomens fängelse. Och nu kom han till fullt medvetande om att hans själ var i fängelse. Den hade varit flygfärdig för länge sen, men man hade klippt vingarne och satt honom i bur. Nu sökte han fadern och ville tala med honom såsom en jemnåring, men fadern slöt sig och rufvade på sin sorg.
På hösten kom ett nytt bakslag och en ny hållhake på honom. Han var mogen till gymnasiiafdelningen, men qvarhölls i skolan, emedan han var för ung och skulle mogna. Han rasade. Det var andra gången man röck honom i rocken, när han ville springa. Han kände sig som en omnibushäst, som oupphörligt tar fart och oupphörligt hålles igen. Detta röck sönder hans nervlif, slappade hans viljekraft och lade grunden till blifvande modlöshet. Han vågade aldrig önska något rätt lifligt, ty han hade sett sina önskningar motas så många gånger. Han ville rusa fram med arbete, men arbete hjelpte ju ej: han var för ung. Nej, skolan var för lång. Den visade målet i fjerran, men satte slagbommar för löparen. Han hade räknat ut att han skulle bli student vid femton år. Han blef det ej förr än vid aderton. Och i sista åren, då han såg utgången ur fängelset så nära, kastades ytterligare ett straff-år på honom, derigenom att sjunde klassen gjordes tvåårig.
Barndomen och ungdomen blef honom ytterligt pinsam; han var led på hela lifvet och sökte nu trösten i himlen.
