6.
Korsets skola.
Sorgen har den lyckliga egenskapen att äta opp sig sjelf. Den dör af svält. Som den väsentligen är ett afbrott i vanor kan den ersättas genom nya. Som den är ett tomrum fylles detta snart som genom ett verkligt horror vacui.
Ett tjuguårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot lifvets motigheter var förlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade gått undan och lemnat en celibatär qvar; husets administratör hade öfvergifvit sin post. Allt var i olag. De små svartklädda pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter. Ofta såg Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna dragen sitta der under det gröna halfljuset från löfverket. Han kunde icke trösta honom och han sökte honom ej mer. Han såg den gamles vekhet, som han ej trott på, såg honom stirrande dröja med blickarne på dottern såsom om han sökte konstruera ut den dödas drag i barnets obestämda ansigtslinier. Han såg den taflan ofta mellan trädens stammar från sitt fönster, i alléns långa perspektiv; den värmde honom och skakade honom, men han började frukta för fadern, emedan denne ej var sig lik.
Sex månader hade gått, då fadern en höstafton kom hem med en främmande herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende. Han skämtade godmodigt, var vänlig och artig mot barn och tjenare, men omotståndlig i sitt sätt att få menskor att le. Han kallades kamrern, var en barndomsvän till Johans far och hade upptäckts såsom boende i huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett förråd, som kunde fylla tomrummet. Första gångerna stramade faderns stelnade drag när han narrades le åt den spirituelle och humoristiske mannens anmärkningar. Om en vecka skrattade han och hela familjen, så som endast de hvilka ha gråtit länge kunna göra det. Det var en lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och sjöng Bellman. Det kom ny luft i våningen, nya åskådningar, och sorgens inbillningsfantomer vädrades ut. Kamrern hade också haft sorg, han hade mistat sin fästmö och hade sedan förblifvit ungkarl. Lifvet hade icke lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet riktigt allvarsamt.
Så kom Gustaf hem från Paris; i uniform, blandande franska ord med svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot honom med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi, ty sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den gamle någon att tala vid om hvad som intresserade honom.
En sen höstafton efter supén, då kamrern var hemma och sällskapet satt tillsammans, steg fadern upp och bad att få tala. — Mina gossar och min barndomsvän, började han. Derpå förkunnade han sin afsigt att skänka sina små barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid var förbi för honom och att endast intresset för barnen dikterat hans beslut att taga mamsell * * * till sin äkta hustru.
Det var husmamsellen. Detta sade han med en öfverlägsen ton, såsom om han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det ändå! Derpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar, varma af kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne.
Två af dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men oskyldigt tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet med henne på sistonet. Hvem som var mest generad, undras.