— Hvilka?
— De nya slägtingarne.
Han bad helsa, att han icke hade tid. Så kom en bror upp. Han var ovettig först, bad sedan. För gubbens skull kunde han väl komma ner, bara ett ögonblick och helsa. Han skulle få gå genast.
— Ja, han ville fundera!
Slutligen gick han ner; såg salen full med fruntimmer och herrar; tre mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga flickor. Han gjorde en bugning midt på golfvet, artigt men stelt.
Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frågade Johan om han ville ta ett glas punsch. Johan tog det. Derpå frågade den gamle ironiskt om han hade så mycket att göra till skolan. Ja, det hade han. Och så gick han upp på sitt rum. Der var kallt och halfmörkt, och att läsa gick ej, när han hörde dans och musik dernere. Så kom köksan och budade till supén. Han ville icke ha någon mat. Hungrig och ursinnig gick han i rummet af och an. Ibland ville han ner, der det var varmt, ljust och gladt; och han hade låsvredet i handen många gånger. Men så vände han om. Han var blyg. Rädd för menskor af naturen, hade han under sommaren, då han icke talt vid någon, blifvit än mera vild. Och så gick han hungrig till sängs och ansåg sig som den olyckligaste menska som fans.
Följande dag kom fadern upp på hans rum. Nu sade han honom att han varit falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse.
— Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för.
Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård.
— Försök! — tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men Johan gick och stålade sig för att mottaga böjningarne.