Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren. Johan frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.»
— Har du läst den? — frågade Gustaf.
Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan och tog fram den hemska skriften. Ögonen lupo öfver sidorna utan att våga stanna. Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne fröso. — Han var sålunda dömd till döden eller vansinnet vid tjugufem års ålder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli som en dödskalles, hans hår falla af, händerna darra — det var fasligt. Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, endast själen. Kroppen var dömd till döden — vid tjugufem år — återstod endast att rädda själen från evig fördömelse. — Detta var Dr. Kapffs beryktade partiskrift, som bragt så många ynglingar på dårhuset, bara för nöjet att få öka de protestantiska jesuiternas partinumerär. En sådan skrift, så djupt osedlig, så skadlig, borde i sanning åtalas, seqvestreras och brännas. Eller åtminstone motverkas af upplystare skrifter i ämnet. En sådan fans verkligen och råkade senare i händerna på Johan, som sedan gjorde allt för att sprida den, ty den var så sällsynt. Den hette »Farbror Palles råd till unga syndare», och ansågs vara författad af medicinalrådet Wistrand. Det var en hjertlig bok, som tog saken ledigt; talade uppmuntrande till pojkarne och framhöll särskildt huruledes man öfverdrifvit vådorna af okynnet, hvarjemte han gaf praktiska råd och hygieniska anvisningar. Men än i dag regerar Kapffs ursinniga skrift, och läkare öfverlöpas af syndare, som med klappande hjerta aflägga bekännelsen. För icke länge sen kom en student till en berömd Stockholmsläkare och bekände med tårar huru han förspilt sitt lif och endast afvaktade döden.
— Äh prat, herre, — svarar doktorn. — Se på mig; fins väl ingen som varit så okynnig som jag.
Syndaren såg på honom och fann för sig en fyrtifemårig Herkules, hvilken derjemte egde en stark, orubbad intelligens.
Men Johan fick intet tröstens ord i sin svåra bedröfvelse på ett helt år. Han var dödsdömd; återstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter och läste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansåg sig ensam som en brottsling, förödmjukade sig. När han gick på gatan dagen efter, steg han ner från trottoaren för hvarje menniska han mötte. Han skulle döda sitt sjelf och uppgå i Jesus; lida sin tid och sedan gå in i sin Herres glädje.
Han vaknade en natt och såg bröderna sitta vid ljus. De talade om ämnet. Han kröp under täcket, stack fingren i öronen, för att icke höra. Men han hörde ändå. Bror talade om pensioner i Paris, der ynglingar bundos i sängarne utan att detta hjelpte. Han ville springa upp, bekänna för dem, be om nåd, om hjelp, men han vågade icke höra bekräftelsen på dödsdomen. Om han gjort det kanske han fått tröst och hjelp. Men han teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud numera. Hvart han gick såg han det förfärliga ordet i svarta frakturkapiteler på gul botten, på husmurar, på rummets tapeter. Och byrån der boken låg, inneslöt guillotinen. Hvar gång brodern gick i lådan darrade han och sprang ut. Han stod långa stunder framför spegeln och såg efter om ögonen sjunkit, håret lossnat och dödskallen stuckit fram. Men han såg frisk och röd ut.
Han slöt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sällskap. Nu inbillade sig fadern att han ville visa sitt ogillande öfver hans giftermål, att han var högfärdig, och nu skulle han krökas. Han var krökt redan och när han med tystnad böjde sig under krossningen, triumferade fadern öfver sin lyckade kur.
Detta retade ynglingen och ibland reste han på sig. Ibland uppsteg ett svagt hopp om att kroppen skulle kunna räddas. Han gick på gymnastiken, tog kallt vatten och åt litet om qvällarne.