Alla kastade af sig, utom Johan.
— Nå, är jackan af än?
— Nej, jag fryser, — sade Johan.
— Han ska snart bli varm, — sade löjtnanten, — af med tröjan bara.
Han vägrade. Löjtnanten kom nu vänligt skämtsamt fram till honom och drog i ärmarne. Han gjorde motstånd. Läraren såg på honom.
— Hvad är det för slag? — sade han. — Jag ber hyggligt, och han vill icke göra mig till viljes. Gå då sin väg!
Ynglingen ville säga något till sitt försvar; såg bedröfvad på den hygglige mannen, hos hvilken han alltid stått väl — men han teg och gick!
Nu kände han qväsningen. Fattigdom, ålagd af grymhet som förödmjukelse, icke framkallad af nöd. Han beklagade sig för bröderna, men de sade att han icke skulle vara högfärdig. Klyftan, som olika bildning dragit mellan dem, var öppnad. De tillhörde nu olika samhällsklasser och de grupperade sig på faderns sida, såsom klasskamrat och den magtegande.
En annan gång fick han en jacka, som var en ändrad blå frack med blanka knappar. Kamraterna hånade honom derför att han ville leka kadett. Och det var det sista han ville, ty vara mer än synas, deri låg hans högfärd. Den jackan led han otroligt af.
Derpå började det systematiska böjningsarbetet. Johan kördes upp om morgnarne tidigt och sändes ut i ärenden, som skulle uträttas innan han gick till skolan. Han skylde på lexorna, men det hjelpte ej. Du har så lätt att lära, att du hinner med att läsa annat skräp, hette det.