Att gå ärenden, när det fans dräng, kulla och så många tjenare — onödigt. Han insåg att det var ferlan. Nu hatade han sina förtryckare, och de honom.
Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om morgnarne och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i skolan, så återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och ge hästen mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta lexor, skola, och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen. Han frågade sig vid äldre år om det kunde ligga någon öm omtanke i detta; om den kloke fadern såg att hans hjernverksamhet skadade honom och att han behöfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk åtgärd för att spara drängens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt och skulle kunna anbefallas alla föräldrar till påtänkning, men Johan kunde ej se välviljan, om den fans, ty det hela gick till så elakt, så öppet elakt som möjligt, och visade så sin afsigt att göra ondt, att han ej kunde upptäcka några goda afsigter, hvilka ju äfven kunnat finnas der vid sidan af de elaka. När sommarlofvet kom, urartade körningen till stalltjenst. Hästen skulle fodras ut på bestämda timmar, och Johan måste hålla sig hemma och passa klockslag. Hans frihet var slut. Och han kände den stora förändringen, som inträdt i hans ställning, och hvilken han tillskref styfmodern. Ifrån att vara en fri man, som rådde sin tid och sina tankar, var han blifven tjenare: du kan göra liten nytta för maten! Och när han såg huru de andra bröderna skonades för drängsysslor, var han öfvertygad om att det var elakhet. Att skära hackelse och sopa golf, bära vatten och sådant, var utmärkt godt, men afsigten förderfvade allt. Om fadern sagt honom att det var nyttigt för hans helsa, särskildt hans könslif, skulle han med nöje gjort det. Nu hatade han det. Han var mörkrädd, ty han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han måste göra stort våld på sig för att kunna gå upp på höskullen om qvällarne. Han förbannade hvarje gång han skulle dit, men hästen var en godmodig tok, som han talade vid ibland och beklagade sig för. Dessutom var han djurvän och hade kanariefoglar, som han vårdade med omsorg.
Han hatade sysslan emedan den var honom ålagd af för detta husmamsellen, som ville hämnas och visa sin öfverlägsenhet öfver hans öfverlägsenhet. Han hatade den emedan den ålades såsom betalning för hans studier. Nu hade han genomskådat uträkningen med hans lärda bana. Man skröt med honom och hans lärdom; det var sålunda icke af godhet mot honom han fick undervisningen.
Så trotsade han och körde sönder vagnsfjedrarne. När de stego af vid Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. Så fick han se att en fjeder var af.
— Kör till smeden, — sade han.
Johan teg.
— Hörde du?
— Ja, jag hörde.
Nu fick han köra ner till Målargatan, der smeden bodde. Denne förklarade att han behöfde tre timmar till lagningen. Hvad återstod att göra? Spänna ifrån, leda hem hästen och komma igen. Men att leda en påselad vagnshäst på Drottninggatan och i gymnasistmössa; kanske möta pojkarne vid Observatorium, som afundades hans mössa, eller ännu värre, de vackra flickorna på Norrtullsgatan, som logo vänligt mot honom. Nej, hellre hvad som helst. Så tänkte han leda Brunte ner till Rörstrandsgatan, men då fick han släpa honom öfver Karlberg, och der kände han kadetter. Han stannade på gården, sittande i solgasset på en bjelke, och förbannade sitt öde. Han tänkte på alla somrar han varit på landet, på alla kamrater, som nu bodde på landet, och derefter mätte han sin olycka. Men hade han tänkt på bröderna, som nu sutto instängda på heta, mörka kontor i tio timmar, utan hopp om en enda dags ledighet, skulle han ha kommit till andra resultat rörande sitt läge; men det gjorde han ej. Likväl skulle han nu ha velat byta med dem. De förtjenade åtminstone sitt bröd och sluppo vara hemma. De hade sin ställning klar, men hans var oklar. Hvarför skulle föräldrarne låta honom lukta på äpplet och så rycka undan det? Han började längta ut, hvart som helst. Hans ställning var falsk, och han ville ha den ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och krossas!
Derför gick han också en dag till fadern och bad att få sluta skolan. Fadern gjorde ögon och frågade hyggligt hvarför. Han var led på alltsammans, lärde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och föda sig sjelf.