Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i botten osund. Ren kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i begreppet ren inför betydelsen osinlig. Kärleken såsom slägtdrift skall vara sinlig, om den skall vara sund. Såsom sinlig måste den älska kroppen. Under det ruset pågår ackomodera sig själarne, och sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Derför utbryter vanligen antipatien, när det sinliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men ordet sinlig har genom kristendomens kadaverösa moral fått en låg betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och gif anden fri. Nu äro likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet dödar man anden.
Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty könen äro födda fiender; + och - förbli alltid motsättningar, positiv och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och qvinna äro genom samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; derför kan vänskap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, der intressena blifva de samma, men då endast så länge qvinnan egnar hela sitt intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon egnar sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och qvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. Derför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens slafveri, och derför förestår äktenskapets snara upplösning.
Femtonåringen förälskade sig i en qvinna på trettio år. Hade det varit ren, sinlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var osinlig.
Hur han kom att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda.
Hon var värdens dotter, hade som sådan en öfverordnad ställning, och huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde var värdinna, förde konversationen, omgafs af herrarne, som alla ville bli uppmärksammade af henne. Dertill var hon emanciperad, utan att vara fientlig mot männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Derjemte var hon trolofvad med en man, som fadern hatade och som han ej ville ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skref sällan. I huset umgingos en häradshöfding, teknologer, en literatör, prester, borgare. Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styfmodern fruktade henne, bröderna uppvaktade. Johan höll sig bakom alla andra och observerade henne. Det dröjde länge innan hon upptäckte honom. Slutligen en qväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog hon sig trött in i ett förmak der Johan satt.
— Gud, hvad jag är olycklig! — sade hon för sig sjelf och kastade sig på soffan.
Johan gjorde en rörelse och blef sedd. Han ansåg sig böra säga något.
— Är ni så olycklig som skrattar jemt? Ni är bestämdt inte så olycklig som jag ändå?
Hon tittade på pojken, tog upp samtal, och de voro vänner.
Sedan talade hon helst med honom. Detta höjde honom. Han var förlägen när hon lemnade en krets af vuxna män för att sätta sig bredvid honom. Han började nu gräfva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt mycket. Han fick öfvertaget och blef hennes samvete. När hon skämtat för lifligt en qväll kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började herrarne bry henne för pojken.