Johan hade ändock icke erfarit nåderörelsen och han hade ofrid. Det var för liten publik för att den skulle kunna komma honom att tro, det endast här i huset vid Öfre Bangränden de salige hade sin boning. Alla de stora kyrkorna, der döda prester predikade, voro ju fulla af blifvande osalige.
På eftermiddan läste han Thomas a Kempis och Krummacher. Derpå gick han ut till Haga och bad hela Norrtullsgatan efter, att Jesus skulle söka honom. I Hagaparken sutto små familjer med matkorgar, och ungdom lekte. Var det möjligt att alla dessa skulle resa till helvetet? Ja visserligen! Orimligt, svarade hans goda förstånd. Men det var så. En kalesch med fina herrar och damer körde förbi. Och de der, de voro allaredan dömda! Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som en författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna den. Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet.
På aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frågade om han haft roligt.
— Ja, — svarade han, — har ni?
Och nu fick han detaljer om utfärden och kände styng i hjertat, hvar gång han afundades dem. Styfmodern såg icke åt honom, ty hon hade begått sabbatsbrottet. Det var hans tröst! Nu skulle det genomskådade sjelfbedrägeriet ha tärt upp sig och dött, men då inträder en ny vigtig faktor i hans lif, som eldar upp sjelfplågningen till fanatism, hvarpå den dör knall och fall.
Hans lif hade icke varit så ursinnigt jemntrist under dessa år som det senare i perspektiv tedde sig, då alla mörka punkter voro tillräckligt många att smälta ihop till en enda grå fond. Men bakom och under allt hvilade hans tillbakatryckta ställning i lifvet såsom barn, då han var manbar, läroämnenas oförmåga att intressera, hans kiliasm, eller väntan på döden vid tjugufem år, hans otillfredsstälda slägtdrift, omgifningens olika bildningsgrad och oförmåga att begripa honom.
Med styfmodern följde tre unga flickor i huset, hennes systrar. De öppnade snart vänskap med styfsönerna och gjorde promenader, kälkbacksåkningar och lekar tillsammans. De sökte alltid åstadkomma försoningar; erkände systerns fel för gossen, och dermed var han genast nöjd, så att hans hat gaf sig. Äfven mormodern tog förmedlarens rol och uppträdde slutligen afgjordt som vän till Johan och bad mången gång stormen lägga sig. Men ett fatalt öde kom honom att förlora denna vän också. Fastern hade icke tyckt om det nya giftermålet, och brytning med brodern hade inträdt. Detta var en stor sorg för gubben. Umgänget upphörde, och man såg hvarann icke mer. Det var högfärd naturligtvis. Men en dag möter Johan kusinen, då en äldre flicka, mycket fint klädd, på gatan. Hon var nyfiken höra om det nya giftermålet och promenerar med Johan på Drottninggatan.
Hemkommen träffar han mormor, som i hvassa ordalag förehåller honom att han icke helsat på henne i Kungsbacken, men hon förstod nog att han var i för fint sällskap för att vilja helsa på gumman. Han bedyrade sin oskuld, men förgäfves. Som han icke hade många vänner var denna förlust smärtsam.
Emellertid följde äfven umgänge med andra unga flickor af styfmoderns bekantskaper. Det lektes lekar, pantlekar efter tidens enkla seder, och man kysste flickorna och tog dem om lifvet. Och en vacker dag hade han lärt sig dansa samt blef en ifrig valsör. Detta blef en mycket god uppfostran för ynglingen, ty derigenom vandes han att se och vidröra qvinnokroppen utan att hans lidelser väcktes. Första gången han skulle kyssas, darrade han, men snart var han lugn. Elektriciteten fördelades, fantasierna fingo fast form, och drömmarne blefvo mera ostörda. Men elden brann, och djerfheten trädde fram ett par gånger. Vid en pantlösning i ett mörkt rum tog han en ung, vacker, svarthårig flicka på brösten, som endast doldes af en tunn garibaldiskjorta. Hon fräste. Han skämdes efteråt, men kunde icke underlåta tycka sig manlig. Om hon inte hade fräst, bara!
En sommar vistades han med styfmodern hos en af hennes slägtingar, en landtbrukare i Östergötland. Der blef han behandlad som gentleman och blef ganska god vän med styfmodern. Men det räckte inte länge, och snart stod striden i ljusan låga. Så gick det upp och ner, fram och åter.