Kapplöpningen börjar, och Johan går på konventiklar. Derpå svaras med ett halft förbud, ty han var icke konfirmerad än; och alltså icke mogen för himlen. Nu fortsätta dispyterna med äldre brodern. Johan säger att Jesus förklarat det barnen höra till himlen också. Man slåss om himlen. Johan kan Norbecks teologi, men den förkastas osedd. Han tar Krummacher, Kempis och alla pietisterna till hjelp. Nej, det hjelpte ändå inte. — Så här skulle det vara! — Hur? — Som jag har det, men som du inte kan få! — Som jag? — Se der läsarens formel. Sjelfrättfärdighet. — En dag sade Johan att alla menskor voro Guds barn. — Omöjligt! Då vore det ju ingen konst bli salig! — Det skulle vara en konst, som endast de kunde! — Skulle då alla bli saliga? — Ja visst, Gud var kärleken och ville ingens förderf. — — Om alla blefve saliga, hvad gagnade då att plåga sig? — Ja, det var just frågan! — Du är således en tviflare, en hycklare? — — Mycket möjligt att de voro det allesammans!
Johan ville nu storma himmelen och bli ett Guds barn, och kanske dermed också stuka de andra. Styfmodern var nemligen icke konseqvent. Hon gick på teatern och dansade gerna. En lördagsafton på sommaren förkunnades att hela familjen skulle på lustresa om söndag morgon. Det var en order. Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfället och i ensamheten söka Jesus, som han icke funnit än. Omvändelsen skulle nemligen efter beskrifning inträda som ett åskslag och åtföljas af visshet om att man var ett Guds barn, och så vore friden der.
När fadern om aftonen läste tidningen gick Johan fram till honom och bad få vara hemma från lustresan.
— Hvarför det? — frågade han vänligt.
Johan teg. Han skämdes.
— Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt samvete.
Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han.
De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem åren och fått ryggraden smält. Blygråa i ansigtet, slocknade blickar; skulle det vara möjligt att den doktor Kapff skrämt dem till Jesus allesammans? Underligt såg det ut.
Rosenius såg ut som friden och strålade af himmelsk glädje. Han erkände visserligen att han var en gammal syndare, men Jesus hade honom renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det möjligt att det fans en lycklig menniska? Hvarför blefvo då icke alla läsare!