7.
Första kärleken.
Om menniskans karakter slutligen är den rol hon i samhällslefnadens komedi stannar vid, så var Johan vid denna period den mest karakterslösa; det vill säga ganska upprigtig. Han sökte, fann intet och kunde icke stanna vid något. Hans brutala natur, som afkastade alla pålagda selar, böjde sig icke, och hans hjerna, som var född revoltör, kunde icke bli automatisk. Han var en reflexions-spegel, som återkastade alla strålar som träffade den. Ett kompendium af alla erfarenheter, alla skiftande intryck, och full af stridiga element.
En vilja hade han, som arbetade ryckvis och då fanatiskt; men samtidigt ville han egentligen ingenting; var fatalist, trodde på oturn; var sangvinisk och hoppades allt. Hård som is i hemmet, var han dessemellan känslosam till sentimentalitet; kunde gå in i en portgång och taga af sig underrocken åt en fattig, gråta vid åsynen af en orättvisa. Hans könslif, som efter upptäckten af synden lagts ner, bröt nu ut i nattliga drömmar, hvilka han tillskref djefvulen och mot hvilken han åkallade Jesus som hjelpare. Han var nu läsare; upprigtig? Så upprigtig någon kunde vara, som ville lefva sig in i en antiqvarisk verldsåskådning. Han var det af behof hemma, der allting visade sig som ett hot mot hans andliga och lekamliga frihet. I skolan var han en glad verldsman, osentimental, mjuk och lätt att umgås. Der uppfostrades han för samhället och hade rättigheter. I hemmet drogs han upp som en matnyttig växt för familjens behof, och hade inga rättigheter. Han var äfven läsare af andligt högmod, såsom alla läsare. Beskow, den botfärdige löjtnanten, hade kommit hem från Kristi graf, der han funnit ginvägen öfver dimissionsexamen till himlen. Hans »Resa» lästes i hemmet af styfmodern, som lutade åt läseriet. Beskow gjorde läseriet fint och på modet, och efter modet följde nu en hel del af underklassen. Läseriet var hvad spiritismen nu är: ett godtköpsvetande, en föregifven högre kunskap om förborgade ting, och det omfattades derför med begär af alla fruntimmer och olärda, och stack sig slutligen in vid hofvet. Gunnar Wennerberg hade bänknyckel i Betlehemskyrkan och justitierådet Adlercreutz satt ordförande i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Hvilade detta på ett andligt allmänt behof? Var tiden så hopplöst reaktionär att man behöfde bli pessimist? Nej! Kungen förde ett muntert lif på Ulriksdal och gaf en glad, fördomsfri ton åt societetslifvet. Friska strömmar brusade i det politiska lifvet, der nu representationsförslaget förbereddes. Danska kriget väckte uppmärksamheten på utlandet och rigtade blickarne utom rå och rör; folkbeväpningen med skytterörelsen väckte land och stad med trummor och spel; de nya oppositionstidningarne Dagens Nyheter och den våldsamme Söndags-Nisse blefvo ventiler för instängd ånga, som måste ut; jernvägar öppnades på alla kanter och satte ödemarker i förbindelse med de stora motoriska nervcentra. Det var icke någon mörk nedgång, tvärtom en uppvaknandets ljusa, förhoppningsfulla ungdomstid. Hvar kom då läseriet från? Det var ett blåsande väder; kanske äfven en landgång för de i bildning vanlottade, på hvilken de räddade sig från lärdomstrycket oppifrån; det låg äfven ett demokratiskt element i detta, att en för hög och låg gemensam godtköpsvisdom fans att tillgå, som satte alla samhällsklasser i nivå. Nu när bördsadeln var på upphällningen, kändes bildningsadeln dess mer tryckande. Man afskaffade den i ett slag genom läseriet, trodde man.
Johan blef läsare af många motiv. Bankrutt på jorden, han skulle dö vid tjugufem år med smält ryggrad och bortfallen näsa, sökte han himlen. Tungsint af naturen, men full af ysterheter, älskade han det tungsinta. Led vid läroböckerna, som icke gåfvo lefvande vatten, emedan de ej berörde lifvet, fann han mera spis i en religion, som oupphörligt fann sin tillämpning i dagliga lifvet. Dertill kom mera direkt att den olärda styfmodern, som kände hans öfverlägsenhet i bildning, sökte krafla sig öfver honom på Jakobsstegen. Hon talade ofta vid äldsta bror om de högsta tingen, och var Johan då i närheten fick han höra huru de föraktade hans verldsliga visdom. Detta retade honom, och han skulle upp till dem. Derför fick han gå öfver dem. Vidare hade modern efterlemnat ett testamente, deri hon uttalade sig mot andlig högfärd och pekade på Jesus. Sist kom vanan att i familjebänken söndag ut och söndag in höra en läsarprest predika Jesus, hvarförutom huset var öfverlupet med pietistskrifter. Det trängde sig på honom från alla håll.
Styfmodern och äldsta brodern brukade sitta och i minnet genomgå en god läsarpredikan de kunnat få höra i kyrkan. En söndag efter slutad gudstjenst tog Johan och skref upp hela den beundrade predikan. Han kunde icke neka sig nöjet att presentera den åt styfmodern. Gåfvan mottogs icke med välbehag. Hon var stukad. Men hon gaf sig icke en tum.
— Guds ord skall vara skrifvet i hjertat och icke på papperet! — sade hon. Det var icke illa sagdt, men Johan såg att hon var högfärdig. Hon trodde sig vara längre på helgelsens väg och redan ett Guds barn.