Johan hade fått en vän i skolan af en ren slump. När han satt primus i skolans högsta klass kom rektorn en dag in med en lång herre i bonjour, mustascher och pince-nez.
— Hör du Johan, — sade han, — tag hand om den här gossen, han är nykomling från landet, och sätt honom in i förhållandena.
Pince-nez'en såg föraktligt på pysen i jackan, och det blef icke något närmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan höll i boken och hviskade den gamle, som aldrig kunde något, men talade om blandare och kaféer.
En dag leker Johan med hans pince-nez och råkar bryta af fjädern. Kamraten blef ond. Johan lofvade att låta laga den. Han tog pince-nez'en med sig hem. Den var tung att bära, ty han visste ingen utväg att få pengar. Så grep han sig an och skulle laga den. Tog ur skrufvar, borrade en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten påminde. Johan var förtviflad. Fadern skulle aldrig betala den.
— Nå, då låter jag laga den, så får du betala sedan.
Den blef lagad och det kostade femtio öre. På måndagen aflemnade Johan tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nästa måndag. Kamraten förstod sammanhanget.
— Det är dina frukostpengar, — sade han. — Har du bara tolf skilling i veckan?
Johan rodnade och bad honom taga emot. Nästa måndag lemnade han de andra kopparslantarne. Nytt motstånd, nytt motyrkande.
Ynglingarne följdes sedan klass efter klass och ända in i Upsala och ändå längre. Han hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla omsvep. Disputerade lindrigt med Johan, men fick honom mest att skratta. Och genom motsättning mot det trista hemmet blef skolan nu en glad, ljus tillflyktsort från familjetyranniet. Men deraf uppstod ett dubbellif, som åter skulle förrycka honom i alla ledgångar.