Faderns sparsamhet försatte äfven Johan i högst obehagliga ställningar. Två kamrater erbjödo sig att under lofvet lära honom matematik. Johan frågade fadern om tillstånd.
— Ja, gerna för mig.
När de sedan skulle honoreras, förmenade gubben att de voro så rika att man icke kunde betala dem.
— Men man kunde ge dem en present, — menade Johan.
De fingo aldrig något!
Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att han icke kunde bli fri. Ibland framkastade han löften, inbillande sig de skulle fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd ökades af brutna löften. Det var en tid af ändlösa qval, kanske mycket bittrare då, än han sedan kunde erinra sig dem.
För att hålla honom igen i växten uppsköts äfven konfirmationen. Han läste teologi i skolan och evangelierna på grekiska, men han var inte mogen för konfirmationsexamen!
Krossningsarbetet i hemmet blef så mycket mera tryckande, som hans ställning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist fått rättigheter der. Sålunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att begära lof; blef sittande vid frågorna och vågade räsonnera med lärarne. Han var den yngsta i klassen, men satt bland de äldsta och längsta. Lärarne uppträdde numera såsom föreläsare mera än som lexförhörare. Den förre menskoätaren från Klara skola var en patriark, som utlade Ciceros Ålderdomen och Vänskapen och brydde sig mindre om glosorna. Ja, han ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos och Æneas' möte i grottan, hvarvid han började med den förklaringen att »dem renom är allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade sig och blef djupt melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han just i draget friade till en gammal fröken). Han tog aldrig någon hög ton mera, utan var nog ädelmodig en gång då han läst öfver galen lexa (han var svag i latinet), att helt öppet bekänna det han icke vågade ge lektionen på den grunden, och hvarur han drog den sens moralen, att man aldrig borde gå till skolan oförberedd på lexorna, äfven om man var aldrig så skicklig. Detta gjorde stor effekt på pojkarna. Han vann som menniska, om ock han förlorade som latinare. Och sedan hjelptes man åt vid explikationerna.
Johan blef såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen »Naturvetenskapens vänner», och såsom den enda ur sin klass var detta en stor ära. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de högsta klasserna, hvilka skulle bli studenter året derpå. Och så skulle han hålla föredrag. — Han talade om detta hemma, att han skulle hålla föredrag. — Han skref ihop en afhandling om Luften och läste upp den.
Efter sammankomsten gick föreningen ner i en grop vid Hötorget och drack punsch. Johan var blyg för de stora herrarne, men han kände sig märkvärdigt väl. Det var första gången han blifvit upplyftad ur sin åldersklass. Der talades i tur om oanständiga anekdoter. Han talade bara om en oskyldig sådan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne hem på besök och togo med sig hans bästa fjellväxter och några kemiska apparater.