Väninnan afrådde allt hvad hon kunde; hon utmålade sergeanterna som de sämsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron på Jesus skulle hålla honom ren från besmittelse, ja, han skulle predika Kristus för dem och göra dem alla rena. Så gick han till fadern. Denne tog det hela som en fantasi, talade om den förestående studentexamen, som skulle öppna hela verlden för honom. Och så gömde han saken tills vidare.
Styfmodern hade fått en son. Johan hatade denna af instinkt, som en konkurrent, för hvilken hans mindre syskon skulle vika.
Men väninnans och läseriets magt öfver honom voro så stora att han af sjelfspäkning ålade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina armar och vaggade honom.
— Det var visst när ingen såg det, — sade styfmodern senare, då han drog fram med detta bevis på sin goda vilja. — Ja, det var just när ingen såg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skämdes öfver det. Offret var upprigtigt, när det skedde; när det blef motbjudande upphörde det.
Konfirmationen försiggick efter grundliga dufningar, enskildt, offentligt, i kyrkans kor med halfmörker, under en serie passionspredikningar, ändlösa samtal om Jesus, späkningar, så att stämningen icke kunde dyrkas upp högre. Efter storförhöret bannade han upp väninnan, emedan han sett henne skratta.
Sjelfva nattvardsdagen höll kyrkoherden predikan. Det var en gammal upplyst mans välvilliga råd till ungdomen för lifvet; det var hjertligt och tröstande; inga domsbasuner, intet straff för obegångna synder. Men han var död han, och vännerna hade redan intalat ynglingen emot honom. Ibland under predikan tyckte han det föll som balsam på det såriga hjertat, och det föreföll honom stundom som om gubben hade rätt. Sjelfva akten vid altaret, af hvilken han väntat sig så mycket, förfelade också sitt intryck. Orgeln slet i timmar på O, Guds Lamm, miserere; gossar och flickor greto och voro halfdöda, såsom vid åsynen af en afrättning. Men Johan var bara slö. Han visste hvarken fram eller åter. Nådemedlen hade han sett på för nära håll i klockargårdarne, och saken var drifven in absurdum. Den var nu mogen att falla. Och den föll!
Han fick hög hatt; ärfde brors aflagda kläder, som voro rymliga och fina. Vännen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade visserligen aldrig öfvergifvit honom under läseriet. Han tog saken lätt, välvilligt, öfverseende och med en viss beundran för det martyrskap och den fasta tro, som Johan ville sätta i handling. Men nu ingrep han. Han tog honom med på middagspromenad. Visade honom på stadens skönheter, sade namnen på aktörerna i hörnet af Regeringsgatan och nämnde officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och saknade sjelftillit.
En middag klockan tolf när de skulle gå till gymnastiken, sade vännen: