Parallelt med den starka bakströmmen, pietismen, gick nyrationalismen, men i motsatt rigtning. Kristendomen, som med förra århundradets utgång var förvisad till mytologien, hade blifvit återupptagen till nåder, och som läran hade statsskydd kunde restaurationens söner icke värja sig för de ånyo invaccinerade dogmerna. Men 1835 hade Strauss' »Leben Jesu» gjort en ny bresch, och äfven i Sverige sipprade in nytt vatten i de ruttna brunnarne. Boken blef föremål för process, men på den grundvalen byggdes sedermera hela det moderna reformationsverket, af sjelfgjorda reformatorer som alltid, ty de andra, de reformera icke.
Kyrkoherden Cramér har äran af att ha varit först. Redan 1859 utgaf han sitt »Afsked ur Kyrkan», en populär, men kunskapsrik kritik öfver Nya testamentet. Han beseglade sin tro med handling och utgick ur statskyrkan i och med att han afgick från embetet. Det var hans skrift, som gräfde djupast, och om än Ignells böcker höllo sig mera uppe bland teologerna kommo de aldrig ner till ungdomen. Samma år (1853) utkom Siste Athenaren.
Dess verkan förtogs mycket deraf, att det arbetet helsades såsom en literär succès och förvisades till skönliteraturens neutrala territorium. Skarpare ingrep Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», 1862, som väckte teologerna till Ragnarök. Renans »Jesu lefnad» i öfversättning af Ignell tog alle man, gamla och unga med storm, och den lästes i skolan jemte Cramér, hvilket icke var fallet med »Bibelns lära om Kristus». Och med Boströms angrepp på Helvetesläran, 1864 voro portarne öppna för rationalismen eller fritänkeriet, såsom det kallades. Boströms egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt genom Upsalaprofessorns och förre prinsinformatorns stora namn, som den modige mannen riskerade och som ingen efter honom riskerat, sedan det icke längre är någon ära att vara fritänkare eller arbeta för tankens fri- och rättigheter.
Nog af, allting var redo, och det behöfdes bara en pust för att ynglingens korthus skulle ramla. Det kom en ung ingeniör i hans väg. Denne var till och med hyresgäst i väninnans hus. Han observerade Johan länge innan han gick på honom. Johan hade respekt för honom emedan han skulle ha så godt hufvud, och han var nog något svartsjuk också. Väninnan förberedde Johan på bekantskapen och varnade honom. Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var farlig. Johan träffade mannen. Det var en starkt bygd vermländing, med grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende när han log, hvilket icke hände ofta, mera tyst än bullrande. De voro genast bekanta. Första qvällen vexlades endast ett par hugg. Det var frågan om tro och vetande.
— Tron skulle döda förnuftet! — menade Johan efter Krummacher.
— Fy, — sade vännen. — Förnuftet är en Guds gåfva, som höjer menskan öfver djuret; skall då menskan förnedra sig till ett djur genom att vräka Guds gåfva?
— Det fins saker, — svarade Johan (efter Norbeck) — som man mycket väl kan tro utan att man begär bevis. Vi tro sålunda på almanackan utan att sjelfva veta något om planeternas rörelser.
— Ja, — svarade vännen, — vi tro, der vi icke känna att vårt förnuft tar emot. Mitt förnuft har icke rest sig mot almanackan.
— Ja, — svarade Johan, — men på Galilei tid tog det emot i allas förnuft att få jorden gå kring solen. Det är bara motsägelseanda, sade man; han vill göra sig originel.