8.
Islossningen.
Det var skolan som uppfostrade, icke hemmet. Familjen är för trång och har för små, sjelfviska, antisociala syften. Inträder der till på köpet sådana abnorma förhållanden som omgifte, så är familjens enda berättigande slut, och en död moders barn borde helt enkelt tagas ifrån familjen, om fadern gifter om sig. Dermed vore alla parters intressen tillgodosedda, och faderns icke minst, som kanske är den mest lidande vid bildande af en ny kull. I familjen fans endast en (eller två) rådande viljor utan appell; derför ingen rättvisa möjlig. I skolan fans en ständig och vaken jury, som fälde kamrat eller lärare utan skonsamhet. Ynglingarne började afvildas, och grymheten lade sig; sociala instinkter vaknade; man började inse att de egna intressena måste befordras gemensamt genom kompromisser. Förtryck fick icke ega rum, ty medlemmarne voro tillräckligt många att göra parti och revolt. En lärare, som behandlades illa af en lärjunge, kunde snarast få rättvisa genom att vädja till lärjungarne. Men äfven deltagande i större allmänna angelägenheter, folkets och nationens, mensklighetens, började visa sig.
Under danska kriget 64 bildades en fond för inköp af krigstelegram, hvilka anslogos på svarta taflan, lästes med intresse af lärarne och gåfvo anledningar till förtroliga samtal, till lärarnes mognare reflexioner öfver krigets uppkomst och orsaker. Man var ensidig skandinav naturligtvis, och frågan bedömdes från studentmötenas synpunkt. Preuss- eller tyskhatet grundlades nu till det kommande kriget och antog redan vid den afhållne gymnastikläraren löjtnant Betzholtz' begrafning ett stillsamt fanatiskt drag.
Uppträdena utanför La Croix's salong med de bekanta vattensprutningarne gjorde endast en löjlig effekt, och man fick aldrig riktigt reda på hvad frågan gälde.
Aftonbladstelegrammet om »Han selv och de 20,000 männen» blef heller icke klart.
Året 65 nalkades. Läraren i historia, adelsman och aristokrat, en känslofull och välvillig man, sökte sätta ynglingarne in i frågan. Partier hade bildats i klassen, och en af Riddarhustalarnes söner, en grefve S., allmänt afhållen och värderad, var chef för opponenterna mot förslaget. Han var af gammal tysk svärdsriddarslägt, fattig, umgicks på förtrolig fot med sina kamrater, men hade bördskänslan starkt rotad. Dagarne före sista voteringen hade kamrater varit nere och hjelpt till att spotta åt presteståndet. Batalj, mera på lek, uppstod i klassen, och bord och bänkar kastades i en hög.
Så var saken igenom. Grefve S. uteblef från lektionen. Läraren i historia talade med rörelse om det offer ridderskapet och adeln gjort på fosterlandets altare, då det afstått sina privilegier. Den gode mannen visste ännu icke att privilegier icke äro rättigheter, utan tagna förmånsrätter, som kunna återbördas såsom egendom vid vissa mindre lagliga köp. Han bad klassen visa hofsamhet öfver segern och icke såra de besegrade. Den unge grefven mottogs också vid sitt återinträde i klassen med utsökt aktning, men känslorna öfverväldigade honom vid åsynen af dessa många vanbördiges ofrivilliga upphöjelse så att han brast i tårar och måste gå ut.
Johan var icke inne i politiken. Den var naturligtvis såsom ett allmänt intresse bannlyst från hemmet, der endast enskilda intressen tillgodoses, och mycket illa de också. Söner uppfostras såsom de skulle bli söner och förbli söner hela lifvet, utan en tanke på att de skola bli fäder. Men ynglingen hade sin underklassinstinkt, som sade honom att en orättvisa höll på att afskaffas, att den högre ytan sänktes så att det blef lättare för den lägre att komma i nivå. Han var naturligtvis liberal, men eftersom kungen också var liberal så var man rojalist på samma gång.