— Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer!
— Säg bara åt rektorn, så går det! Det har gått för mig!
Johan vågade knappt tro på en sådan lycka som att kunna förtjena pengar. Men när han hörde att andra kunde det och han jemförde sig med dem! Ja, men de hade tur, de.
Vännen satte fart i honom, och snart hade han lexläsning om qvällarne och satt som lärare i en flickpension.
Nu vaknade hans sjelfkänsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan, och lärarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed företager han på eget bevåg att reformera sitt skolväsen. Först slutade han grekiskan, som han länge bedt fadern få slippa, men förgäfves. Detta verkstälde han nu på eget bevåg, och fadern fick icke veta det förr än långt efter studentexamen. Derpå instälde han all läsning af matematik, sedan han fått veta att en latinare hade rättighet att sakna betyg i det ämnet. Vidare slarfvade han med latinet. Han skulle ta igen allt på en månad före examen genom blockläsning. Derpå införde han den ordningen att han under lektionerna läste franska, tyska och engelska romaner. Frågorna gingo vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna.
Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det var ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar med motvilja för läsning som begagnade sig af extra lärare. Det var ett grymt arbete för hans rörliga hjerna att ackommodera sig efter dessas. De voro omöjliga! De kunde icke vara uppmärksamma. Han trodde att de voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke få viljan att vara uppmärksamma. Dessa gossar ansågos med orätt vara dumma. De voro tvärtom vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter, och de syntes snarare ha genomskådat absurditeten i läroämnena. Många af dem blefvo sedan dugtiga karlar i lifvet, och än fler skulle ha blifvit det om de ej tvungits af föräldrar att göra våld på sin natur och fortsätta studierna. I flickpensionen läste han endast med de små. De stora deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot bordsben och stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men vågade inga närmanden.
Nu upptogs en ny strid med väninnan, som såg hans ändrade sätt. Hon varnade för vännen, som smickrade honom, och hon varnade för de unga flickorna, om hvilka han talade med en viss värme. Hon var svartsjuk. Hon vädjade till Jesus, men Johan blef tankspridd och så drog han sig ifrån henne.
Det var nu ett muntert och verksamt lif han förde. Paraden och blandare hos Andalusiskan. Om qvällarne serenader, ty han sjöng nu med i en qvartett, punsch och en lindrig kurtis med schweizeriflickor. Han blef kär i en liten blond hos Andalusiskan, som satt och sof innanför disken. Han ville rädda henne åt sig, inackordera henne i en prestgård, bli prest sjelf och gifta sig med henne. Men kärleken gick snart öfver, då han en qväll såg kamraterna ta henne på bröstet inne i ett enskildt rum.
Under allt detta var Jesus suspenderad, men en svag grundton af gudsnådlighet och askes ljöd ännu efter. Han bad ännu af vana, men utan hopp om bönhörelse, då han så länge sökt den bekantskap, som påstods vara så lätt att finna hemma, bara man bultade aldrig så litet på nådens dörr. Och sanningen att säga var han icke heller angelägen att bli tagen på orden. Om dörren öppnats, och den korsfäste ropat stig in, skulle han ej varit glad. Hans kött var för ungt och sundt att ha lust att bli korsfäst.
