— Nej, men ostsmörgås till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad det var godt! — Han tyckte sig aldrig ha ätit förr. Och så öl.
— Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, är du galen?
Så var det då att äta en gång! Det var ingen så tom njutning som den bleka mannen påstått! Nej, det var en solid njutning att känna stark blod rulla i halftomma ådror, som skulle förse nerverna till lifvets kamp. Det var en njutning att känna bortrunnen mannakraft återvända och att känna en halfkrossad viljas slappa senor åter spännas. Hoppet vaknade, dimman blef ett rosenrödt moln, och vännen lät honom titta in i framtiden sådan den diktades af vänskapen och ungdomen. Dessa ungdomens illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man. Men förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande. Alla dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af otillfredsstäld drift, och de skola försvinna en gång, och då skola menskorna bli förståndigare och lyckligare.
Johan hade icke lärt att fordra af lifvet annat än frihet från tyranni och tillgång till bröd. Det var ju tillräckligt. Han var ingen Aladdin och trodde icke på lyckan. Han egde nog krafter, men kände dem ej. Vännen skulle upptäcka honom.
— Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, — sade han, — och inte sitta hemma och kura.
— Gå ut, ja, det kostar pengar det, och jag får aldrig några.
— Skaffa dig på lektioner då.
— Lektioner? Jag? Tror du jag skulle få lektioner?
— Du som har så goda kunskaper, det måtte väl gå lätt.
Han hade goda kunskaper! Det var ett erkännande, eller smicker som läsarne kallade det, och det föll i god jord.