— Smör, ost och bränvin; och två halfva öl!
Utan vidare slog han i supen.
— Nej men jag vet inte om jag törs!
— Har du aldrig supit förr!
— Nej!
— Äh, ta'n du, den gör så godt!
Han tog den. Åh! Det värmde i kroppen, tårarne stego upp i hans ögon, och en lätt dimma lägrade sig öfver rummet; men genom töcknet klarnade det upp; och krafterna växte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo nya, och allt det mörka flydda ljusnade. Och så den saftiga köttbiten. Det var mat. Vännen åt ostsmörgås till. Johan sade:
— Hvad säger källarmästaren om det?
Vännen log som en farbror emot honom.