— Jag lärde känna den sanna kristendomens ande genom en predikare.
— Ni är då kristen?
— Ja, jag bekänner Kristus!
— Men ni tror icke att han var Gud?
— Det har han aldrig sagt sjelf. Han kallar sig endast Guds son, och Guds söner äro vi alla.
Väninnan kom och afbröt samtalet, hvilket i parentes sagdt var typiskt för religionsdispyter omkring 1865. Johans nyfikenhet var väckt. Det fans menskor, som inte trodde på Kristus, men hade frid. Nu skulle bara kritik icke ha störtat de gamla gudabilderna; fruktan för tomrummet höll honom igen, tills han fick Parker i hand. Predikningar utan Kristus och helvete, det var hvad han behöfde. Och så vackra predikningar. Erkännas måste att Johan läste dem ytterst hastigt, och att han var mest angelägen om att syskon och anhöriga skulle få njuta af dem, på det han skulle kunna gå fri från deras ogillande. Han förvexlade nemligen andras ogillande med ondt samvete, var så van att ge andra rätt att han föll in i tvedrägt med sig sjelf.
Men Kristus, inqvisitorn, föll, nådavalet, yttersta straff, allt ramlade som om det varit fallfärdigt länge, länge. Han förvånade sig öfver att det gick så hastigt. Det var som att lägga af urväxta kläder och ta på nya.
En söndagsmorgon gick han ut med ingeniören i Hagaparken. Det var vår. Hasseln blommade, och blåsipporna voro utslagna. Vädret var halfklart, luften ljum och fuktig efter ett nattregn. De talade om viljans frihet. Läseriet hade en mycket sväfvande uppfattning af saken. Man hade icke fri vilja att bli Guds barn. Den Helige Ande skulle söka en, alltså prædestination. Johan hade nog velat bli omvänd, men icke kunnat. »Herre, skapa i mig en ny vilja», hade han lärt bedja. Men huru kunde han då vara ansvarig för sin onda vilja? Jo, svarade läsaren, genom syndafallet, då den med fri vilja begåfvade menskan valde det onda, blef hennes vilja ond genom ärftlighet och ond för alla tider och upphörde att vara fri. Och hon kunde endast bli qvitt denna onda vilja genom Jesus och den Helige Andes nådeverkan. Men att bli pånyttfödd berodde icke af hennes egen vilja utan af Guds nåd. Alltså ofri. Men som ofri fortfor hon att bli ansvarig. Deri låg felslutet.
Ingeniören var naturdyrkare, och Johan också. Hvad är denna naturdyrkan, som i våra dagar anses så kulturfientlig? Ett återfall i barbari, säga några; en sund återgång från öfverkultur, säga andra. När menskan upptäckt i samhället en inrättning baserad på misstag och orättvisor, då hon inser att samhället i utbyte mot små fördelar pålägger drifter och begär för hårda tvång, då hon genomskådat illusionen om att hon skulle vara en halfgud och Guds barn och finner sig vara en djurart helt enkelt, så flyr hon samhället, hvilket var uppbygdt med fästadt afseende på menskans gudaursprung och hon går ut i naturen, i landskapet. Der känner hon sig i sin miliö såsom djur, känner sig instäld som staffage i taflan, ser sitt ursprung jorden, ängen; ser hela skapelsens sammanhang i ett lefvande sammandrag; bergen, som blifvit jord, sjön, som blifvit regn, ängen, som är söndersmulade berg, skogen, som stigit ur bergen och vattnet; ser luften i stora massor (himlen), som hon och alla lefvande varelser andas, hör foglarne, som lefva på insekterna, ser insekterna, som befrukta växterna, skådar däggdjuren som hon sjelf lefver på. Hon är hemma hos sig. Och i våra dagar med dess naturvetenskapliga verldsåskådning skulle en enslig stund i naturen, der hela evolutionshistorien är tecknad i lefvande bilder, vara det enda surrogatet för en gudstjenst. Men evolutionsoptimisterna föredraga en stund på en sammankomst inne i en grändhåla, der de utösa sina förbannelser öfver samma samhälle, som de förakta och beundra. De prisa det såsom utvecklingens högsta höjd, men vilja störta det såsom oförenligt med djurets sanna lycka. De vilja ombilda och utveckla det, säga några. Men deras ombildning kan ej ske utan att det bestående störtas i grunden, och de vilja ej några halfmesyrer. Erkänna de då icke att det bestående samhället är en misslyckad evolution och sjelft kulturfientligt på samma gång det är naturfientligt?
Samhället är liksom allt en naturprodukt, säga de, och kultur är natur. Ja, men det är dålig natur, natur på afvägar, efter som den motverkar sitt ändamål: lycka.