— Söta pappa förlåt mig! — vrålar den oskyldige.
Men nu är det för sent. Bekännelsen är afgifven. Modern biträder vid exekutionen.
Barnet tjuter, af harm, af ilska, af smärta, men mest af vanära, af förödmjukelse.
— Bed pappa nu om förlåtelse, — säger modern.
Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han känner sig ensam, öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så sällan rättvisa.
— Söta pappa förlåt, — säger han med hårdbitna, ljugande läppar.
Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut.
— Hvad har Johan gjort? — frågar hon deltagande.
— Ingenting! — svarar han. — Jag har inte gjort det.
Mamma kommer ut.