— Hvad säger Johan? — frågar hon Lovisa.
— Han säger att han inte gjort det.
— Nekar han ändå!
Och nu införes Johan igen att torteras till bekännelse af det han aldrig begått.
Och nu bekänner han det han aldrig begått.
Herrliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, der oskyldiga barn torteras till sin första lögn, der viljekraften smulas sönder af despoti, der sjelfkänslan dödas af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla beqväma qvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!
Efter den dagen lefde Johan i evig oro. Icke modern, icke Lovisa, ännu mindre bröderna och minst fadern vågade han hylla sig till. Fiender öfverallt. Gud kände han icke än, annat än genom »Gud som hafver». Han var ateist som barnet är, men i mörkret anade han såsom vilden och djuret onda andar.
Hvem drack ur vinet? frågade han sig. Hvem var den skyldige, som han led för? Nya intryck, nya sorger kommo honom snart att glömma frågan, men den upprörande handlingen stod qvar i hans minne.
Han hade förlorat föräldrarnes förtroende, syskonens aktning, fasters gunst; mormor var tyst. Kanske hon slöt af andra grunder till hans oskuld, ty hon bannade honom icke, men hon teg. Hon hade ingenting att säga.
Han var som en straffad person. Straffad för lögn, som var så afskydd i huset, och för stöld, hvars namn aldrig behöfde nämnas ens. Förlorat medborgerligt förtroende, misstänkt, och af syskonen hånad för att han blifvit ertappad. Allt detta med dess följder, som för honom hade full verklighet, var ändock grundadt på något som ej existerat: hans fel.