Det var icke direkt fattigdom i huset, men det var öfverbefolkning. Barndop, begrafning, barndop, begrafning. Ibland två dop utan begrafning emellan.

Maten rationerades ut och var icke just kraftig: kött syntes endast om söndagarne. Men han växte dock dugtigt och var före sin ålder.

Han släpptes nu ner att leka på gården. Det var en stenlagd brunn som vanligt, dit solen aldrig nådde ner. Skuggorna stannade öfver första våningen, längre nådde de ej. En stor soplår, liknande en gammal dragkista med klaff, tjärad men sprucken, stod utmed en vägg, på fyra fötter. Här slogos diskämbar och sopor, och ur remnorna rann en svart sås utåt gården. Stora råttor höllo till under låren och tittade då och då fram för att fly ner i källaren. Vedbodar och afträden begränsade ena gårdssidan. Der var dålig luft, fukt och intet ljus. Hans första försök att gräfva upp sanden mellan de stora fältstenarne afklipptes af den ondsinte vicevärden. Denne hade en gosse. Johan lekte med honom, men kände sig aldrig säker med honom. Gossen var underlägsen i fysisk styrka och förstånd, men han visste alltid vid tvistiga frågor appellera till sin pappa vicevärden. Det var hans öfverlägsenhet att ha en myndighet vid sin sida.

Baronen på nedra botten hade en trappa med ledstänger af jern. Den var rolig att leka på, men alla försök att klänga på jernstängerna hindrades af en utrusande betjent.

Stränga order mot att gå ut på gatan voro utfärdade. Men tittade han ut genom portgången och såg uppåt kyrkogårdsporten, hörde han barn leka deruppe. Han längtade icke vara med, ty han var rädd för barnen. Ner åt gränden såg han Klara sjö och klappbryggorna. Der såg nytt och hemlighetsfullt ut, men han var rädd för sjön. Han hade om de tysta vinterqvällarne hört nödrop af drunknande, som gått ner sig vid Kungsholmslandet. Detta inträffade rätt ofta. Man satt kring lampan i barnkammaren. — Tyst! sade någon af pigorna. Alla lyssnade. Långa, ihållande rop hördes. — Det är någon som drunknar, — sade en. Man lyssnade, tills det blef tyst. Och så följde en rad historier om drunknade.

Barnkammaren låg åt gården och från dess fönster såg man ett plåttak och några vindskontor. Derinne stodo gamla aflagda möbler och annat husgeråd. Dessa möbler utan menskor verkade hemskt. Pigorna sade att det spökade. — Hvad var det? Spökade. Ja det kunde de inte säga, men det var närmast döda menskor som gingo igen. Så uppfostrades han af pigorna, och så uppfostras vi alla af underklassen. Det är dennes ofrivilliga hämd, att den ger våra barn vår aflagda vidskepelse. Det kanske är detta som hindrar utvecklingen i så hög grad, om ock det utjemnar klass-skilnaden något. Hvarför lemnar modern detta det vigtigaste bestyret ifrån sig, hon som får brödet af fadern för att hon skall uppfostra sina barn? Johans mor läste endast stundom aftonbönerna med honom, men oftast var det barnpigan. Denna hade sålunda lärt honom en gammal katolsk bön som lydde: »Det gick en engel kring vårt hus, han hade två förgylda ljus etc.»

Om det är menskans dröm att komma ifrån arbete, så synes qvinnan genom äktenskapet ha realiserat den drömmen. Derför står familjen såsom social institution mycket nära hjorden: hanen, honan och ungarne, och icke ett steg öfver horden, då slafvarne (= tjenarne) tillkommit. Derför uppfostras man för familjen (= matinrättningen) och icke för samhället, om man ens uppfostras alls.


De andra rummen lågo åt Klara kyrkogård. Öfver lindarne höjde sig kyrkans skepp som ett berg och på berget satt jätten med kopparhatten, som förde ett aldrig hvilande buller för att ange tidens lopp. Den slog qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan fyra i en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den ringde afton klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen och fyra eftermiddagen. Den tutade alla timmar från tio till fyra om natten. Den ringde midt i veckan vid begrafningar och det var ofta den ringde nu under koleratiden. Och om söndagarne, o, då ringde den så, att hela familjen såg gråtfärdig ut och ingen hörde hvad den andra sade. Tutningarne om natten, när han låg vaken, var mycket hemskt. Men värst var eldklämtningen. Första gången han hörde i denna djupa, dofva klang om natten föll han i fross-skakning och grät. Huset vaknade alltid. — Elden är lös! hördes någon hviska. — Hvar är det? — Man räknade slagen och så somnade man igen, men han somnade icke. Han gret. Då kunde mor komma upp, stoppa om honom och säga: Var icke rädd, Gud bevarar nog de olyckliga! — Det der hade han icke tänkt om Gud förr. — Om morgonen läste pigorna i bladet, att det brunnit på Söder och två menskor brunnit inne. — Det var så Guds vilja, sade mor.