— Är det inte roligt att dansa? — frågade Fritz. Krya opp dig, gamle likkistpolerare!
— Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte hvad jag ska säga?
Det var också förhållandet. Han tyckte om flickorna, kände det behagligt att ta dem om lifvet, det var så manligt, men att tala med dem? Han kände att han hade göra med en annan art af homo, en högre i vissa fall, en lägre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla och hade utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han ännu tänkte sig qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick höra förfärliga saker om kamraterna, som han ej förstod förr än senare. De kunde nemligen dansa vals baklänges genom rummet på ett okyskt sätt och talade vanvördigt om flickorna.
Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit bort det omedelbara hos honom. När han talade vid en flicka hörde han sin egen röst, sina ord, dömde dem, och så tyckte han hela balen fånig. Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju uppfostran som han, kunde verldshistoria och lefvande språk, läste isländska på seminarium och voro styfva i ordrötter, räknade algebra, allt. De hade sålunda samma bildning men ändå kunde de icke talas vid!
— Prata lort med dem, — sa Fritz.
Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än så.
Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan.
Dem skulle han väl kunna tala vid! De dansade med honom, men de svarade honom icke. Han var för oskyldig. Så stälde han sig att lyssna på Fritz' konversation. Men Gud sådana saker han talade om i eleganta ordalag, och flickorna voro hänryckta i honom. Jaså, det var så det skulle vara! Men det kunde han inte! Det fans saker han ville begå, men att tala om det, nej! Hans asketiska religion hade dödat till och med mannen hos honom, och han fruktade qvinnan såsom fjärilen, hvilken vet att den skall dö när den befruktat.
En dag talade en resande vän i förbigående om att äldre bror varit hos flickor. Det föll en fasa öfver honom, och han vågade icke se åt brodern när denne lade sig om qvällen. Med umgänge med qvinnor ingick äfven föreställningen om nattliga slagsmål, polis och förfärliga sjukdomar. Han hade en gång gått förbi det långa, gula planket på Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der är kurn! Sedan gick han i smyg dit och sökte titta in genom porten för att se något förfärligt. Det lockade och skakade honom såsom en gång en syn af en positivtafla på stång, föreställande en afrättning. Han blef af denna syn så upprifven, att han tyckte det var mulet väder om dan fastän solen sken, och hemkommen om aftonen i skymningen hade några till torkning utbredda lakan så skrämt honom genom att påminna om afrättningstaflan att han föll i gråt. En kamrat, som han sett lik, spökade för honom om natten.
När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa, icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former. Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra såsom förstörda. Nej, aldrig gå till sådana flickor, men gifta sig, bo tillsammans med den enda han älskade, omhulda och omhuldas, se vänner hos sig, det var hans dröm, och i hvarje qvinna han blossade för såg han en bit af en moder. Han tillbad derför endast sådana, som voro milda, och han kände sig hedrad af att se sig väl bemött. De granna, fjesade, skrattande, var han rädd för. De sågo ut som om de sökte rof och skulle vilja sluka honom.