Fritz, så hette vännen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska. Båda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla voro litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att vara klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva sitt enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera. Han sökte derför de förnäma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarför skulle han icke söka dem? Hur han kom att fästa sig vid Johan? Kanske animalisk sympati, kanske mångårig vana; några intressen kunde Johan ej befordra, på annat sätt än att han hviskade kamraten och höll honom med böcker. Fritz läste nemligen aldrig öfver och köpte punsch för de pengar, som skulle vara till böcker.
Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass som Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar Johan att han är bjuden på bal.
— Jag på bal, är du galen! Inte duger jag der!
— Du, en sådan nätt pojke, ska göra lycka hos flickorna.
Hm! Det var en ny synpunkt på sin person Johan fick. Skulle han — hm? Tänk nu hemma, der han aldrig fick höra annat än klander!
Han gick på balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade bleksot, somliga, andra voro röda som bär. — Johan tyckte mest om de hvita, som voro blåa eller svarta omkring ögonen. De sågo så lidande och smägtande ut och kastade bedjande blickar, så bedjande. Det var en som var likhvit, ögonen brunno kolsvarta i djupa hålor, och läpparne voro mörka så att munnen öppnade sig nästan som ett svart streck. Den slog an på honom, men han vågade icke lägga an, ty hon hade redan sin tillbedjare. Så stannade han vid en mindre bländande, mera söt och mild. På balen kände han sig väl. Umgås borta bland främmande utan att se en enda slägtings kritiska ögon! Men han hade så svårt att tala med flickorna.
— Hvad ska jag säga dem? — frågade han Fritz.
— Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert väder, är det roligt att dansa, åker ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? Man får svänga sig.
Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och teg.