»Bevisa framgent genom dina handlingar att du ej uppfattar sanningen så illa som du hittills gjort. Tänk på att vara fördragsam ...»
— Styfmodern!
»... att med kärlek och mildhet öfverse medmenniskors fel och brister ...»
— Nej då, det ville han icke! De hade torterat honom till lögn, de hade snokat i hans själ, ryckt upp god brodd såsom föregifvet ogräs, de ville qväfva hans jag, som hade lika stor rätt att vara som deras; de hade aldrig öfversett med hans fel, hvarför skulle han öfverse med deras? Derför att Kristus hade sagt ... Han gaf fan hvad Kristus hade sagt, för det hade ingen tillämpning mer. För öfrigt brydde han sig aldrig om dem derhemma; han slöt sig inom sig sjelf. Det voro honom antipatiska och kunde aldrig få hans sympati. Det var alltsammans! De hade emellertid fel, och ville ha hans förlåtelse! Skönt! Han förlät dem! Bara han fick vara i fred!
»... lär dig att vara tacksam mot dina föräldrar, som lemna hvarje möda ospard för din verkliga trefnad och lycka (hm!), och låt detta åstadkommas af kärlek till din Gud och skapare, som låtit dig födas i denna förädlande (hm! hm!) skola till slutlig frid och salighet, beder din sörjande men hoppfulle Axel.»
Det var nog med biktfäder och inqvisitorer, tyckte Johan, hans själ var räddad och kände sig fri. De sträckte klorna efter honom, men han flydde. Vännens bref var osant och tillgjordt, och han kände Esaus händer. Han svarade ej, utan afbröt umgänget med vännen och väninnan.
De kallade honom otacksam. Den som pockar på tacksamhet är värre än en fordringsegare, ty han ger först en gåfva, som han skryter med, och skickar sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty en gentjenst anses icke utplåna tacksamhetsskulden; det är en inteckning i en menniskas själ, en skuld, som är obetalbar och sträcker sig ut öfver lifvet. Tag emot en tjenst, och vännen skall fordra att du förfalskar ditt omdöme om honom, att du berömmer hans dåliga handlingar och hans hustrus och barns dåliga handlingar.
Men tacksamheten är en djup känsla, som hedrar menniskan, och som förnedrar henne. Måtte vi komma derhän att icke behöfva bindas af tacksamhet för en välgerning, som kanske endast var en ren skyldighet!
Johan skämdes öfver brytningen med vännerna; men han kände dem hinderliga och förtryckande. För öfrigt: hvad hade de gifvit honom i umgängsnöje, som inte han gifvit igen?