»... och din faders bröst är nära att sprängas af sorg och bekymmer.»
— Det var lögn. Han är sjelf teist och bekänner Wallin, för resten har han inte tid att tänka på mig. Han vet att jag är flitig, ärlig och icke går till flickor. Han berömde mig till och med härom dagen.
»... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...»
— Den har andra grunder, ty äktenskapet är inte lyckligt.
»... din faders kärleksfulla varningar. Du är lik en klyfta ofvan snögränsen, ur hvilken vårsolens kyssar ej kunna bortsmälta snön eller förvandla några korn deraf blott till en droppa vatten.»
— Han måtte läsa romaner. För öfrigt var Johan mycket vänsäll och mjuk mot sina vänner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han blifven kall. Det var deras fel.
»Hvad skall omgifningen tänka om den religion du fått, då den lemnar så usla frukter? Jo — man skall förbanna den (och dina åsigter lemna ovilkorlig rätt dertill) ...»
— Icke rätt, men anledning!
»... man skall hata och förakta den nedriga usling, som i ditt oskyldiga barnahjerta spred detta helvetiska gift.»
— Der ha vi det. Den nedriga uslingen! Han var öfverflyglad.