»Johan, du tror dig i naturen och genom förnuftet ha uppfattat Gud på ett bättre sätt än du förut gjorde, då du trodde på Kristi gudom och på bibeln, men du fattar icke idéen i dina egna tankar. Du har blott uppfattat den skugga, som ljuset lemnar bakom ett föremål, men ej hufvudsaken, ljuset sjelft. Du tror att alltid en sann tanke skall förädla menniskan, men, ack nej, det märker du nog sjelf i dina bättre ögonblick. Med dina förra åsigter kunde du förlåta ett fel hos en medmenniska, du kunde uppfatta en sak från en god sida, om ock den tycktes vara ond; men hur är du nu? Du är häftig och bitter mot en kärleksfull moder, du dömer och är missnöjd med din ömme, erfarne och gråhårige faders handlingar.»
— Med de förra åsigterna kunde Johan aldrig förlåta ett fel hos någon, minst hos sig sjelf; stundom hos andra, men det var dumt. Det var ju slapp moral! — En kärleksfull moder! Jo, den var kärleksfull! När kom Axel på den åsigten? De som kalfatrat den hårda qvinnan till sammans! Och en öm fader! Nå, hvarför skulle han icke döma dennes handlingar. Hårdt mot hårdt i sjelfförsvar! Icke längre venstra örat till när det small på det högra.
»Förr var du ett anspråkslöst, älskligt barn, men nu är du en egenkär och inbilsk yngling.»
— Anspråkslöst! Jo, det var säkert, och derför trampades han ner, men nu kände han sina rättmätiga anspråk! — Inbilsk! Ha! Läraren kände sig förbigången af den otacksamme lärjungen.
»Din moders varma tårar falla stridt utför hennes kinder ...»
— Moders! Har ingen mor! Och styfmor gråter bara när hon är ond! Hvem fan har dikterat det här?
»... när hon i ensamheten tänker på ditt hårda hjerta ...»
— Hvad satan har hon med mitt hjerta att göra, som har hushåll och sju barn att sköta?
»... ditt usla själstillstånd ...»
— Det är ju läseri det här! Min själ har aldrig känt sig så frisk och lifskraftig som nu!