— Men jag ångrar mig ändå! Ångrar en rätt handling, ty det vore orätt att hyckla i dessa gamla afgudahus. Mitt nya samvete säger mig att jag har rätt, och mitt gamla att jag har orätt. Jag kan aldrig få frid mer!
Det kunde han icke heller. Hans nya jag stod upp mot hans gamla, och de lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans lif framåt utan att kunna skiljas.
Reaktionen mot det gamla, som skulle utrotas, bröt fram i våldsamma angrepp. Fruktan för helvetet var borta, sjelfförsakelsen var enfald, och ynglingens natur tog sin rätt. Konseqvensen blef en ny moral, som han på känsel formulerade så: det som icke skadar någon medmenniska är tillåtet för mig. Han kände att familjetrycket var honom till skada och ingen till gagn; han upphäfde sig mot förtrycket. Föräldrarne, som aldrig visat honom kärlek, men pockat på tacksamhet för att de gåfvo honom på nåd och med förödmjukelse hans lagliga rätt, visade han nu sina verkliga känslor. De voro honom antipatiska; han visade dem köld. På de oupphörliga angreppen mot fritänkeriet svarade han frankt, kanske öfvermodigt. Hans halfkrossade vilja började resa sig, och han insåg att han hade rättigheter att fordra af lifvet.
Ingeniören, som tilldelats den ondes rol, förbannades och blef utsatt för bearbetningar af väninnan, som nu ingick vänskapsförbund med styfmodern. Ingeniören hade icke gått till botten med saken och under antagandet af Parkers kompromiss hade han bibehållit kristendomens sjelfförnekelse. Man skulle vara kärleksfull och fördragsam, följa Kristi exempel och så vidare. Johan hade vräkt alltsammans och kom nu i opposition mot sin lärare. Påtryckt af väninnan, för hvilken han närde en stilla böjelse, och skrämd af sina lärors konseqvenser, förmåddes han nedsätta följande skrifvelse, dikterad af fruktan för den eld han tändt, kärlek till väninnan, vänskap för lärjungen och uppriktig öfvertygelse.
»Till min vän Johan.
»Huru glada möta vi ej våren, då han nu kommer för att berusa och förtjusa oss med sin herrliga, gudomliga friskhet och grönska! Foglarna uppstämma sina glada och lätta melodier, blå- och hvitsippor framskjuta blygsamt sina späda hufvuden under granens hviskande grenar.»
— Det var märkvärdigt, — tänkte Johan vid läsningen, — hur denne flärdfria man, som talar så enkelt och sant, kan skrifva så svulstigt. Det här är osant.
»Hvilket bröst, vare sig gammalt eller ungt, vidgas ej för att insupa vårens friska dofter, som sprida himmelsk frid i hvarje hjerta, trånad, som måste vara en salig aning om Gud och hans kärlek; — (denna vårdoft njutes som en Guds andedrägt). — Kan nu något ondt bo qvar i vårt hjerta? Kunna vi ej förlåta? Ack jo! Vi måste det nu, sedan vårsolens kärleksstrålar bortkysst det kylande snötäcket från natur och hjerta. Vi vänta på och längta efter att få se den snöfria marken grönska, det goda och varma hjertats goda och kärleksfulla handlingar, att se frid och sällhet spridas genom hela naturen.»
— Förlåta? Ja bevars, bara man ändrade sitt uppförande och gaf honom fri. Men man förlät ju icke honom! Med hvad rätt fordrade man då öfverseende från hans sida? Med hvad rätt? Det skulle vara ömsesidigt!