— Det ska ni inte läsa; det ger dålig smak, — sade han åt läraren, som då var en regementspastor och naturforskare. — Realism, barbari! Dispyt!
Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på melodien: Jag stod på stranden under kungaborgen, och var nog så dåligt.
Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han. Menskorna talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers.
— Det kan du väl svänga till, — sa vännen.
Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla. Sina känslor kunde man väl icke lägga fram så der till allmänt beskådande. Fritz åtog sig att fuska åt honom, och hop kommo sex, åtta rader, som rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan så bekanta sparf på fönsterrutan ur En julafton i Rom fick släppa till fjädrarne. Egendomligt var att Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer.
Snille var ofta föremål för diskussion. Läraren brukade säga: snillena stå öfver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket på det der och tyckte att det var ett sätt att bli i nivå med excellenserna, utan börd, utan pengar, utan att göra karrier. Men hvad snille var, visste han ej. Han yttrade en gång i ett ömt ögonblick med väninnan att han hellre ville vara ett snille än ett Guds barn, och derför erhöll han en skarp tillrättavisning. En annan gång sade han åt Fritz, att han skulle vilja vara en lärd professor, som fick gå klädd som en buse och uppföra sig rått som han behagade, utan att förlora anseendet. Men när någon frågade hvad han ville bli, svarade han prest; det såg han alla bondpojkar kunna bli och det tyckte han anstod honom. Sedan han blef fritänkare skulle han ta graden. Och sedan? Det visste han inte. Men lärare ville han icke bli för någon del.
Läraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt var nätt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick läsas högt; Decamerone, som då utkom i svensk öfversättning, kunde endast läsas utan fara af starka karakterer, var för öfrigt ett klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och öfvergick stundom till råhet, der han ville vara klassiskt enkel: (jemför den lusige Aron på spisen).
Till julen fick Johan två band dikter af Fritz: det var Topelius och Nyblom. Topelius lärde han småningom tycka om derför att han uttalade kärleksqval, och i Ynglingens drömmar formulerades tidens ideal för en yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som målsman för estetiken, dels genom sina bref från Italien till Illustrerad Tidning, dels genom sina föreläsningar för fruntimmer på Börsen. Nyblom var icke sund realist ännu i sina föreläsningar, utan antikdyrkare eller något sådant.
Större betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel för ungdom och obildade, hvilka ännu kunna få illusioner af målad väf och okända aktörer, som de ej druckit brorskål med.
Johan hade som pojke, åttaåring, sett en pjes, som han ej förstod ett grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en herre, som kastade en silfversnusdosa i sjön och sjöng om Rio Janeiro. Sedan såg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hänryckt. Och samtidigt: Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernström. Derpå följde operor, som under läseriperioden togos för goda såsom varande mindre syndiga. En gång var han på Dramatiskan och mindes derifrån Knut Almlöf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det gröna.