Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i Jolins Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och Smädeskrifvaren. I Mäster Smith bevisades, enligt kompromissen efter 1848 års misslyckade socialistrevolutioner, att vi äro alla aristokrater, men huru detta missförhållande skulle afhjelpas fick man ej nys om. Faktum qvarstod, och man var nöjd med faktum. I Mjölnarfröken preparerades 1865 års revolution, ty i den bevisades att adel icke är högre race.

Smädeskrifvaren gjorde väsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas hyde, och författaren fick en viska inkastad på scenen. Den pjesen var emellertid så realistisk — författaren hade bland andra tagit den lefvande Nybom upp på scenen — att hans på äldre dagar gjorda utfall mot modern realism föreföll obefogadt. Det fans emellertid något snällt och sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var nästan större än Blanches, hvilken slutligen nedsjönk till en Operakällarens kotteriskald.

Hedberg, som med pamfletten Fyra år vid landsortsteatern väckte en förarglig uppmärksamhet och sedan i Sändebref till teaterdirektören Stedingk framkallade en mera skämtsam än allvarlig uppmaning att förestå teaterns elevskola, räddade sig från total solnedgång genom Bröllopet på Ulfåsa, som blef populärt och öfverglänste Vermländingarne och Engelbrekt. Bröllopet är dödt, men Södermans marsch lefver. Stycket hade för öfrigt ingen betydelse i Johans eller någon samtidas utveckling. Det var ett skuggspel, ihåligt som en operatext, och bars upp af damerna, som der fingo ett rökoffer i stor medeltidsstil. Den underkufvade mannen knotade visserligen och ville icke känna igen sig i Bengt Lagman, men det var inte så noga.

Af större vigt blef införandet af Offenbachs operett på kungliga teatern. Sedan författaren till Sköna Helena fått inträde i franska akademien är det väl icke mera lifsfarligt att vara rättvis mot honom. Halèvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra kejsar-dömet. Som israeliter hade de ingen pietet för den europeiska kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning de såsom orientaler aldrig behöft passera. Som israeliter voro de skeptiska gentemot vesterländsk civilisation, och mest mot vesterländsk kristen moral. De sågo ett kristet samhälle bekänna den strängaste askesmoral och lefva som hedningar. De upptäckte motsägelsen i lära och lefverne, en motsägelse som endast kunde lösas genom att ändra den föråldrade läran, ty lefvernet stod icke att ändra utan genom kloster eller kastrering. Menskorna voro trötta på att hyckla och de gladdes åt att få en ny moral, hvilken stod i full öfverenstämmelse med den menskliga naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an derför att sinnena voro förberedda och ledsnaden på den obeqväma munkkåpan var allmän. Hellre då spritt naken. Offenbachs operett tog djupa tag, ty den beskrattade hela den vesterländska föråldrade kulturen, prestadömet, konungadömet, matinrättningen, äktenskapet, de civiliserade krigen, och hvad man skrattar åt är icke längre vördadt. Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derför har den fyllt en uppgift. Den var skämtsam, men skämt är vanligen maskeradt allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der äro vi nu.

Judarne logo vid tidehvarfvets utgång åt dessa kristna, som i två årtusenden sökt göra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu först insågo att Kristi lära var en subjektiv, för upphofsmannens och hans under romarväldet suckande samtidas andliga behof lämpad sådan, som måste modifieras efter nya förhållanden. De som af naturen voro positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo, sågo nu de kristna vräka kristendomen, och de logo. Det var judens hämd och hans mission i Europa.

Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning och psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med djerfva ynglingar af börd och god ställning, och från första radens fond ser han nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och hör en musik, ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var germaniserad, sångfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom att le, och sedan! Tempeltjensten bakom förlåten kom honom att minnas brödbakningen i klockarens kök; åskan befans vara en oförtent jernplåt; gudarne, som spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna, tre sköna aktriser; gudarne, osynliga regissörer. Men här strök också hela den antika verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar, som genom läroböckerna fått en anstrykning af helgd, störtades ner; Grekland och Rom, som alltid åberopades såsom urkällan till allt bildadt, afslöjades och röckos ner i nivån. I nivån! Det var demokratiskt, ty nu kände han en press mindre, och fruktan för att icke kunna höja sig dit »upp» var borttagen. Men så kom kapitlet om lifsglädjen. Menskor och gudar parade sig huller om buller utan att begära lof och gudar hjelpte unga flickor att rymma från gamla gubbar, presten stiger ner ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan om sin fuktiga tinning dansar han cancan med hetärerna. Det var rent spel! Det gick i honom såsom Guds ord och han hade intet att invända eller anmärka; det var som det skulle vara, just så. Var det osundt? Nej! Men att vilja tillämpa det i lifvet, dertill hade han icke någon åtrå. Det var ju teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var ännu och skulle alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under hvilket så mycket kunde smuglas in, under hvars betäckning så många medgifvanden kunde göras? Ja, allvar var det ej; skämt icke heller; det var något mycket sväfvande. Decamerone förherrligade lasten, men dess estetiska värde qvarstod. Hvad var det för värde? Etiskt var den boken fördömlig, men estetiskt berömvärd. Etisk och estetisk! En ny, dubbelbottnad trollask, ur hvilken efter behag framplockades myggor eller kameler.

Men pjesen gafs med auktoritet på kungliga teatern och spelades af de mest framstående artister, sjelfva Knut Almlöf var Menelaus. Generalrepetitionerna utfördes med frukost, der konungen och gardesofficerare närvoro som värdar. Detta visste pojkarne genom kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var på hög befallning nästan!

Emellertid steg skriket högt likasom förtjusningen. Man kunde icke tala utan att dra in ett uttryck om Sköna Helena. Man kunde icke läsa Virgilius mer, utan att man öfversatte Achilles med den morske Achilles. Johan som först fick se pjesen när den spelats ett halft år, blef till och med af latinläraren, då denne begagnade ett citat ur stycket, som Johan ej förstod, tillfrågad om han ej sett Sköna Helena?

— Nej!

— Åh, kors bevare oss, men den får han lof att se!