Man måste se den; och han såg.
Literaturläraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade, men han angrep den försigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dålig smak, simpel ton. Det slog an på en del, och på lärarens uppmaning gingo de estetiska snobbarne och hvisslade åt Riddar Blåskägg, naturligtvis efter att ha grundligt roat sig åt den.
Pjesen hade lättat upp ynglingens nertryckta sinne och lärt honom le åt afgudar, men på hans könslif eller uppfattning af qvinnan hade den intet inflytande.
Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem är denne Hamlet, som lefver än, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till så mycket och begagnat honom till alla möjliga ändamål. Johan tillegnade sig honom genast för sina.
Ridån går upp; kungen och hofvet i lysande drägter, musik och glädje. Så kommer den sorgklädde, bleke ynglingen in der och gör opposition mot styffadern. Ha! Han har styffar! Det är åtminstone lika djefligt som att ha styfmor, tänker Johan. Det är min man! Och så skall han krossas, och man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens jag reser sig. Revolt! Men hans vilja är förlamad; han hytter, men kan icke slå. Han agar likväl modern! Synd att det inte var fadern bara! Men så går han med samvetsqval efteråt! Bra, bra! Han är reflexionssjuk, gräfver i sig sjelf, betänker sina handlingar tills de upplösa sig i intet. Och så älskar han en annans fästmö. Det är ju komplett likt. Johan börjar tvifla på att han är ett undantag. Jaså, det här är vanliga historier i lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta mig så nära, men icke heller något att vara originel med. Det tillyxade slutet förfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga fel att ta bort Fortinbras märkte icke ynglingen, men Horatio, som nu blef kontrast, var icke någon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet och sa bara ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren, tronkräfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med Jammer und Elend.
Men det var skönt att få begråta sitt öde och se sitt öde begråtet. Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat än styfsonen; längre fram blef han grubblaren, och ändå längre fram sonen, offret för familjetyranniet. Så der växa uppfattningarne. Schwartz hade tagit fantasten, romantikern, som icke kunde försona sig med verkligheten, och derför uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk framtid, som redan fått romantiken löjlig helt enkelt, får väl se Hamlet såsom varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska ynglingar äro redan utsatta för åtlöjet länge sen, ty ett annat slägte har smugit upp, som tänker utan visioner och handlar efter som de tänka.
Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick göra narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter med dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande, togs af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem, framtiden, var en sådan der lustgård. Särskildt började nu det närmaste paradiset, eller Upsala, att hägra såsom frihetens tillhåll. Der fick man gå illa klädd, vara fattig, men ändå vara student, det vill säga vara öfverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem full, slåss med polis, utan att förlora anseendet. Det var ideal-landet. Hvem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej att Gluntarne voro öfverklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommo för att höras stycke efter stycke af prinsar och blifvande konungar; att hjeltarne voro af familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fans en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till morbror, inslagningen af en ruta icke så dyr, då man var i så godt sällskap.
I alla fall, framtiden började sysselsätta honom; han hade återfått hoppet om en framtid, och det ödesdigra tjugufemte året verkade icke mera så skrämmande. Detta hade sin grund i resultaten af en åtgärd, som skoldirektionerna vidtagit i och för utrönandet af sedlighetstillståndet i hufvudstadens skolor. Redogörelsen lästes i aftontidningarne och kom till Johans öron. Vid verkstäld undersökning hade befunnits att de flesta gossar och de flesta flickor voro hemfallna under en last, som var ungdomens farligaste fiende. Alltså gå till himlen i godt och talrikt sällskap! Han var icke ensam om synden! Dertill kom att i skolan talades öppet om saken såsom något hörande till hvars mans förflutna, icke seriöst, utan i anekdotform. Johan fick nu klart för sig att det icke var en sexuel sjukdom, utan att sådana endast följde samqväm med qvinnor. Han var numera lugn, helst inga olägenheter ännu visat sig, och hans tankar voro upptagna med arbeten, eller med oskyldiga flammor för rena flickor med bleksot.