Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterörelsen. En vacker tanke, som gaf Sverige en armé, större än den indelta: 40,000 mot 37,000.
Johan inträdde som aktiv, fick uniform, motion och lärde sig skjuta. Men han kom äfven i beröring med andra samhällsklassers ungdom. På hans kompani funnos gesäller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och yngre artister utan namn. De voro honom sympatiska, men främmande. Han sökte närma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett kotterispråk, som han ej förstod. Nu märkte han huru klassbildningen söndrat honom från barndomskamraterna och han slöt sig. De ansågo honom à priori högfärdig. Men saken var att han såg upp till dem i vissa afseenden. De voro naiva, orädda, sjelfständiga och ekonomiskt bättre lottade än han, ty de hade alltid pengar. Känslan att gå i trupp på långa marscher hade något lugnande för honom. Han var icke född att befalla och lydde gerna, bara han icke märkte öfvermod eller herrsklystnad i befallningen. Han längtade icke att bli korporal, ty då skulle han tänka för de andra och, hvad värre var, besluta. Han förblef slafven af natur och böjelse, men kände tyrannens obefogenhet och han bevakade honom noga. På en större manöver kunde han icke underlåta att räsonnera öfver vissa besynnerligheter, såsom att infanteri från gardena vid en landstigning höll stånd mot flottans kanoner, hvilka betäckte de pråmar, på hvilka han befann sig. Kanonerna spelade på ett par famnars afstånd midt i näsan på gardisterna, men de stodo qvar. De lydde väl de också utan att begripa. Han räsonnerade och svor, men han lydde, ty han hade åtagit sig att lyda.
Under en rast på Tyresö brottades han på lek med en kamrat. Kompanichefen trädde fram och förbjöd något barskt leken. Johan svarade skarpt att det var rast nu och att de lekte.
— Ja, men lek kan bli allvar.
— Det beror på oss det! — svarade han och lydde. Men han tyckte det var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han hade tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde honom. Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. Och nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse sidor.
Skarpskytterörelsen var närmast framkallad af tysk-danska kriget och var, oaktadt öfvergående, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och den borttog en del af militärprestigen, då de lägre klasserna fingo inse att det ej var så svårt. Sedan gaf denna insigt grunden till motståndet mot preussiska värnpligtens införande, som mycket agiterades sedan Oskar II i Berlin uttalat sin förhoppning till kejsar Wilhelm, att de svenska och preussiska trupperna ännu en gång skulle bli vapenkamrater.
9.
Han äter andras bröd.
