— Det är min far!
— Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag förde Strengnäs i verlden! — Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron fört ångbåt? Ja, det hade han. — Men gubben gick på och ville ha reda på Oskar och hans öden.
Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det ringde till middan.
— Nu ska vi ta en sup, — sa baron, — kom med nu.
Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. — Jo, det var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä; fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett mått ved; ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt.
Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen spelade han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han tänkt ut instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till ända.
I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant, men det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han var icke längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting deruppe att koxa efter!
När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om baron? — Han var snäll och nedlåtande. — Här var Johan redan så klok att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var icke så mjuk mera.
Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart, och han kände sina krafter liksom skarfvade.
Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att han kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp verkligheten och lyckades äfven eröfra vännens afund.